Julafton

I helgen hade jag en 3 dagars lång julafton.
Jag har verkligen längtat och väntat inför denna resa som ett litet barn väntar på julafton.
Jag har räknat ner veckor och dagar tills den stora dagen var där, i torsdags då vi började våran resa mot Parkenmaran i Gävle.
Jag sov stort sett hela vägen upp. Vilket jag behövde då natten innan inte innehöll särskillt mycket sömn. Varför det var så kanske vi kan ta en annan gång...
Och sen var vi där. Mitt i natten, bäddade och la oss. Sov länge innan det var dax för en tur på stan.
Sen tillslut, äntligen var den där, kvällen och dansen.
Vännerna, musiken alla goa danser.
Det var verkligen rena julaftonen och jag öppnade paket efter paket..
Det ena efter det andra.
Energin flödade och jag var verkligen på topp.
Helt fantastiskt.
Lördagens dans var inte lika bra.
Överskottet på tjejer var stort så det blev mest en massa jakt mellan danserna och det orkar jag inte med längre. Men istället för att stå och sura över utebliven dans så minglade jag runt lite och tjötade och kramade en massa goa vänner. Jag stod också bredvid dansgolvet sjöng med i låtarna och tittade på alla julklappar som dansade runt på golvet. En härlig syn. Det är ju så. Alla klappar under granen är inte adresserade till en och samma person, men man kan ju titta och njuta av vad man ser ändå.
Söndagen var helt fantastisk den med.
Började lite trögt men WOW vilket uppsving det bidde.
Vad många fina härliga klappar jag fick.
Och kvällen avslutades med helt otroligt fantastiska danser..
Mmmmmm det här kan jag leva på MYCKET länge..

Tack Suss, Mia, Tom och Ann för trevligt och roligt resesällskap.
Och Tack för alla fina julklappar som gavs till mej på min julaftons helg.

Vilken dag!

Vilken härlig dag!
När jag tänker på den blir jag glad!

Vet inte vad det tagit åt mej idag.
Klockan är 6 på morognen och det liksom bara spritter i kroppen.
Ska strax åka till jobbet och väcka mina tanter och sedan ska jag på kurs.
Sen har jag en liten lunchdate..
Men världens bästa Jenny.
Najs!

Ikväll åker Mille till sin pappa. Det enda tråkiga med den här dagen.

Fast å andra sidan så ska jag ju packa klart för imorgon bär det av till Gävle efter jobbet och det är ju också bara så himlans massa roligt.

Att få träffa alla underbara goa dansvänner där ute i landet, som jag knappt sett röken av sedan i Malung. Och givetvis 3 danskvällar att de framemot. Härligt gött det!!

Kram på er och Njut av den här dagen.

Den är den enda i sitt slag och kommer aldrig igen!

Mata fåglarna

Efter biltvätten följde vi med morfar ut till Bor.
Jag köpte mej en liten byrå i Second Handen och Mille och morfar matade fåglarna i bäcken.
Pågenchauffören hade tydligen slängt en massa bröd utanför lastbryggan på Konsum så de bestämde sej för att slå två flugor i en smäll.
Städa upp och Ge Änderna lite mat.
Massa mat fick de. En rejäll festmåltid faktiskt. Och Mille tyckte att det var buskul.
Ibland var jag allt lite rädd att hon skulle trilla i för hon gick lite långt ner i slänten. Men det gjorde hon inte TackOchLov.

Tvätta bilen

Nått av det absolut tråkigaste jag vet är att tvätta bilen.
Bläää, vet egentligen inte varför jag tycker att det är så jätte jättetrist men det är det.
Den här gången fick jag hjälp av Emilia.
Då slapp jag göra allt själv.
Helt kanon faktiskt.

Aj aj

I onsdags kväll fick Emilia ont i ena örat.
Hon skrek och skrek halva natten.
Men så tystnade hon.
Dagen efter hade hon inte alls ont så jag tänkte inte så mycket mer på det.
Inte förrän på fredagen när vi satt hos Helena och sjöng singstar kom jag på det och tittade i hennes öra. Något hade runnit ur det och det var en varklump inne i örat.
Blev att ringa VC direkt och vi fick tid att komma dit inom några timmar.
Jo, då mycket riktigt trummhinnan hade spruckit och hon fick Kåvepenin.
Sen for vi till mitt jobb och där hämtade Leif henne.
Var lite orolig över hur de skulle få henne att ta sin medicin under helgen, men det hade gått kanonbra.
Duktiga lilla Mille.

Håret klart

Så här såg det ut när den bruna färgen kom i håret.

Och så här ser det ut nu. Fast här har jag lockat det och satt upp det.

Så har jag det ju inte hemma till vardags men när jag går på Harrys med brudarna på jobbet.

5 år sedan

Idag för 5 år sedan gjorde jag det bästa jag någonsin gjort i hela mitt liv.
Men just då var det inte alls så jag kände.
Då satt jag i min fullastade Nissan Sunny och storgrät medan jag i halkan körde mej, Mille och vårat lilla bohag hem till Bor. Jag var en urusel förare och på ett ställe körde jag av vägen. Men fram kom vi tillslut.

Några dagar innan när jag var i just i Bor hos mina föräldrar ringde Erik och sa;
-Jag åker till Nettan ikväll. Du kan komma hem i morgon och packa dina saker och flytta så fort du kan.
Sagt och gjort. På söndagkvällen börjar jag att slänga ner alla mina saker i flyttkartonger. Skruva isär min säng och hiva in allt som jag skulle klara mej utan i ett rum medan jag tillfälligt flyttade in i mina föräldrars källare.

Nu skulle jag bygga upp ett nytt liv. Som bestod av mej och 4 barn. Jag visste att det inte skulle bli lätt. Och jag mådde helt totalt kasst. Emilia sov inte en blund på nätterna, bara när vagnen rullade, så jag gick mil efter mil i Bors skogar med henne om dagarna. Promenader där tankarna for, där tårarna rullade utefter kinderna.

Erik fick jag böna och be om att komma och hälsa på sitt barn. Han kom max 1 dygn varannan vecka. En natt då jag fick sova. Jag var ett vrak. Och det tog flera månader innan jag kom ur mitt elände, innan jag orkade resa mej upp och ta tag i mitt liv. Sluta tycka synd om mej själv och faktiskt se att det var ju nu som jag skulle kunna få tillbaks mina stort saknade barn. Och där krävdes det verkligen styrka att stå upp för att få dem tillbaks.

Idag kan jag se tillbaka på denna dag med både sorg men mest glädje i mitt hjärta. Det var första dagen på mitt liv som jag lever idag. Där mina barn är i centrum, där mina drömmar och passioner många gånger får stå åt sidan. Idag vet jag att det är mina barn och deras välbefinnande som är det viktigaste. De börjar bli så stora. Innan jag vet ordet av är de utflugna. Och visst finns det plats även för mina drömmar. Visst gör jag sådant som jag vill göra och alltsom oftas kombineras det med barnens drömmar.

Mitt liv som hund

Gick ner till Arken ikväll för att möta upp Anna och barnen.
Skulle få min Prinsessa levererad och även hjälp med skjuts till min bil.
Men vi stod inför ett litet problem..
4 barn och 2 vuxna.
Jag bestämde att det var bäst att alla barnen satt på varsin plats väl fastspända i bilstolar så så fick det bli. Alla barnen undrarde och undrarde vart vi skulle göra av mej och jag sa att jag kan ju ligga i takboxen, men det tyckte de inte var någon bra idé alls faktiskt. SÅ jag fick förvandlas till hund och sitta bak i skuffen. Tur att de har en kombi..
Så jag knödde in mej och satt på en gamal pizzakartong, skällde lite så och sen satt barnen och höll utkik efter polisen. Skulle de komma var planen att jag skulle gömma mej under en filt som fanns där bak.
Men ingen polis så långt ögat nödde. En gubbe med rollator var väl vad vi såg.. Nää nån till var det väl men det var han som jag kommer ihåg.
Sen kom det jobbiga. Att ta sej ur. Kände mej lika vig som ett kylskåp ungefär..
Så jag var ingen söt liten Ludde utan någon väldigt stor en.

Egen tid

Sitter här och hittar ingen motivation att ta mej ur soffan.
Jag får absolut inget gjort.
Energin saknas totalt.
Vet inte hur många gånger jag tittat på klockan och så fort jag hört fotsteg i trappan har jag blivit lika besviken varje gång som de stannat på någon våning under..
Inga barn än.
De stora är egentligen hos sin pappa men 2 av dem ska komma hit en stund idag.
Jona för att hämta saker och prata lite och Julia för att måla..
Men jag vet att så fort de där fotstegen klampar ända upp så kommer den tillbaks. Energin. Glädjen av att få se de där ljuvliga, finns ju inget bättre..

Baka baka..

Liten fralla..
Idag bestämde vi oss för att baka lite frallor.
Det är underbart härligt väder ute.
Men eftersom jag varit på 2 promenader med 2 tanter på jobbet på förmiddagen och Mille varit ute på dagis så kunde vi ju passa på att baka medan andan föll på .
Emilia var snabb och hann plocka ut assistenten och jästen innan jag ens hann tänka.
Medan degen jäste lyssnade vi på musik och sjöng och dansade i köket.

Sen var det dax att baka ut frallorna.

Duktig tös jag har.

Hon ville göra nästan alla själv.

Bäst att ha tungan rätt i mun.

Hon är inte bara duktig. Hon smart också lilltösen. Så fort frallorna låg på plåten sa hon att det nog var bäst att gå ut och få lite frisk luft iallafall. Hon kunde ju passa på när Ebba och Selma ändå är ute. 
Så sagt och gjort. Hon gick ut och lämnade mej med disken!!

Brände mej på en plåt gjorde jag sen.
Och det gör attans så ont..

Bra kvinna reder sej själv

Köpte en klocka i Ullared.
Men den var alldeles för stor.
Flera länkar behöver plockas bort.
När jag var ute hos mamma i lördags letar jag i pappas vertygslåda efter lämpliga grejer att fixa det med.
Mamma tycker att jag är lite knasig som inte lät de göra det när jag köpte den men så långt tänkte väl inte jag när barna var trötta och ville ha fika och jag bara snabbt kollade över klockorna och slängde ner en i kundvagnen.
Så nu skulle jag minsann göra det själv.

Så här gick det:

Känner mej lite småduktig faktiskt..

Och det tog mindre än 10 minuter att göra det.

Lätt som en plätt!!



Fin i håret

Hahahahahaha, ja det blir det nog såsmånigom..
Och idag är det mycket bättre än innan..

Var ute hos Anna och blekte det i förra veckan.
För det första så hann jag inte stanna hela verkningstiden ut.
Så vad gör man då??
Jo, självklart sätter man en plastpåse på huvudet och åker hem och nattar lillan som skulle upp tidigt.

Sen när man är klar med allt annat sköljer man ur det. Och då hade det gått så lång tid att jag trodde att nu åker nog allt hår ut i avloppet.
Men det gjorde det inte och när jag var klar och kollar mej i spegeln.
Då är det helt gult. Enligt Julia kycklinggult.
Som tur är har hon tid till världens bästa Malin lördagmorgon så när hon klippt sej klart så sliter jag av mej min BAD HAIR DAY-mössa och frågar henne vad jag ska göra.
Hon hade värsta superdunder inpackningen.
Efter 2 dagars användning ser det ut så här:

Nu är det inte längre gult men däremot blått i topparna..

Fast det går över om några dagar.

Och ikväll kommer Anna hit.

Nu ska vi färga underhåret brunt.

Resultatet av detta får ni en annan dag.

Men håll tummarna att det inte händer fler missöden..

Från Sveriges flagga till.. Ja, jag vet inte riktigt vad det skulle kunna bli..

Men lovar en bild inom de närmsta dagarna.



Måste låna telefonen Julia..

Jag måste ringa Jacob.

Vi frågade henne senare vad hon ville honom.

Jag skulle bara fråga om jag fick låna hans DS.

Och det fick jag!!!!

Duktig tjej som ringer och fråga innan hon bara tar hans spel.

Och snällt av storebror att låna ut det.

Gillar massor

Den här låten har gått rakt in i mitt hjärta.
Texten är så viktig och sann.
Mycket för att jag en gång varit där.
Där där ingen någonsin ska behöva vara.
Då är det bättre att lägga benen på ryggen och springa.
Fast jag vet ju hur svårt det är.
Vilken tid det tar innan man förstår att det är så.

Lovar..

Det var inte sista inlägget.
Det kommer mera.
Men inte idag, kanske imorgon eller senare i helgen.
Jag har barnvecka och det är så mycket annat som händer så jag slänger mej i soffan och bara slöar när jag får tid över. Är lite trötter så jag är lite degig i huvudet och då svamlar jag bara så då är det bättre att låta bloggen vara ett litet tag.
Men vi hörs.
Snart..
Puss å kram

Dag 30 – Ett sista ögonblick

Ja, alltså. Jag lovar att det inte är det sista av mej.
Men det sista från mina 30 dagar som Härmapa http://prinsessan72.blogspot.com/2011/01/harmapan.html

Jag har funderat på vad jag skulle dela med av för ögonblick och kom på en hel massa. Men tillslut bestämde jag mej för följande just bara för att det hände i vecka 9 som vi nu befinner oss i fast  för ett xx antal är sedan.

Det är sportlov.
Vilket vi tråkigt nog delar med alla Stockholmare.
Vi vill ju ha våran backe för oss själva.
Tänk er.
Här har vi sedan backen öppnade för säsongen gjort roliga offpistbanor, läskiga gupp och nu när vi äntligen är lediga en hel vecka och kan åka varje dag, då är 08orna där och tror att de äger backen. De förstör allt som vi fixat med innan och de är i vägen överallt.
Ja ja ni hajjar nog varav vårat missnöje.
Nu till mitt ögonblick.

Jag och lillbrorsan har lite försent insett att alldeles strax går bussen hem. Den måste vi hinna med.
Och vi bestämmer oss för att Marcus tar täten. Störtlopp hela vägen nedför Södra backen, genom lågfarts området och vidare ut i barnbacken. Sagt och gjort. Allt går finfint ända tills vi är på väg ner mot barnbackens topp. Till min stora fasa inser jag att det här kommer inte gå.
Framför oss finns en mur av medelålders Stockholmare, de står överst i barnbacken och pratar. Jag ställer mej upp och börjar ploga.
Men vad gör Marcus???
Han kryper ihop ytterligare och med ett svissch är han igenom muren. Och där öppnas en lucka åt mej.
För den store tjocke bredbente man min bror valde att åka mellan benen på har lämnat sin plats i muren och satt efter honom skrikande och svärande.
Jo, det är verkligen sant, han kurade ihop sej och körde rakt mellan benen på honom.
Kan du tänka dej vilken chock det måste ha varit?
Att där står du i gidan ro och tjötar med dina vänner och rätt vad det är far det en liten unge med gul störtkruka mellan benen på dej.

Idag förstår jag min mamma som när vi kom hem och berättade det hela för henne vred sej av skratt och tårarna bara sprutade.
Jag var ju bara oerhört impad över att han vågade, men mamma såg det komiska i det hela. Hon kunde säkert föreställa sej hans min.
Idag hade jag velat se honom från andra hållet, så jag hade fått se hans ansiktuttryck och stannat kvar på plats för att se alla reaktioner från de runt omkring, men då var jag så rädd för att han skulle få tag i bror min och mej så jag körde på som en galning och körde om honom ganska snart.
När han väl hann ner till busshållplatsen satt vi redan inne i bussen som just lämnade Grönklitt för den dagen.

Dag 29 – Vad är kärlek

"Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den."
1 Kor 4-7.

Vilka ord.
Och visst stämmer det?
Det är så kärleken är.
Sann kärlek, villkorslös kärlek.
Kärlek som bara växer och blir starkare för varje dag.
Den kärleken finns. I mitt liv. Varje dag.
Den frodas, den blir större och den växer.
När jag tror att nu, nu kan jag inte älska mer så förvånas jag alltid ett litet tag senare av att det kan jag ju faktiskt. Ibland tror jag att jag ska spricka av kärlek.
Det spelar ingen roll vad de gör.
Visst kan jag bli arg ibland och skälla alldeles för mycket när de gör saker som de inte får.
MEN.. Inte älskar jag dem mindre för det.
Ni har nog räknat ut vilka det är som är föremålet för min kärlek..
Dessa underbara fantastiska små människor som jag har förmånen att få vara mamma till.
Vilken rikedom!
De är de finaste och mest fantastiska jag har.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dem om de inte är här.

Kärleken till sina barn är det största som finns. Inget annat kan komma i närheten av den.

Däremot så har min tro på den STORA kärleken försvunnit förlängesedan.
Jag har blivit bränd för många gånger.
Fick frågan i somras om jag är svår att leva med.
Kanske är det så.
Jag vet inte.
Vad jag vet är att jag under mitt 10 åriga äktenskap nästan varje dag blev kränkt och även slagen.
Vad jag än gjorde fick jag höra att det var fel. Maten var äcklig, jag hade fel kläder på mej. Barnen hade stökat ner och jag hade inte städat upp efter dem. Allt du kan komma på så var det FEL. JAg var dum i huvudet för att jag inte parkerat bilen 20 cm till åt höger, eller för att när jag skottat snö lagt upp den på fel sida av garageuppfarten.
Varje dag blev till en plåga. Vad var det idag? Vad var felet den här gången?
Jag mådde skit rent ut sagt. Min vikt rasade, som lägst vägde jag 46,5 kg.
Sophie fanns inte längre. Jag var bara en skugga av den personen jag var 10 år tidigare.Det fanns ingen glädje kvar. Jag hade slutat sjunga.
Jag tog mej därifrån.
Jag började om.
Jag byggde upp ett nytt liv. Jag och barnen.

Så träffade jag Emilias pappa.
Jag trodde att nu, nu hade jag hittat honom.
Mannen i mitt liv.
Vi planerade en framtid ihop. Trots 20 mils avstånd.
Vi ville ha barn.
Den dagen jag gick på havandeskapspennig bodde jag halvtid hos honom och halvtid hos mina barn.
Det skulle inte kunna fortsätta så i längden så när skolan slutade var det dags att flytta.
Men det hade kommit ett oros moln på min himmel.
Erik pratade med och om en annan tjej. Han träffade henne ofta, både hos henne och hemma hos oss när jag inte var hemma.
Jag frågade honom några veckor innan flyttlasset skulle gå om det var något mer mellan dem än bara kompisar.
Han satt på sängen och grät och undrade hur jag bara kunde fråga honom något sådant. Hur jag kunde tro det?
Så flytten gick av staplen.
Och mina barn blev kvar.
Jag grät, varje dag av saknad.
Och inte blev det bättre av att Erik blev mer och mer avskärmad.
Jag frågade igen och igen hur det egentligen stod till mellan honom och henne.
Men han förnekade.
I februari, 8 månader efter jag flyttat till honom, är jag så säker på att det är som jag misstänker så jag smsar henne.
Och hon erkänner.
Det kommer fram att de haft ett förhållande sedan maj året innan. När jag frågade Erik så blåljög han. Rakt upp i ansiktet på mej.
Under en månads tid vet inte Erik hur han vill ha det. Han fortsätter att träffa henne men till slut lovar han att inte göra det något mer. Det går knappt en vecka och jag är hemma hos mor och far med de andra barnen. Erik ringer och säger:
-Kom hem och packa imorgon. Och flytta så fort du kan.
3 dagar senare åker jag ifrån honom med fullpackad bil och flyttar in i mina föräldras källare.

Jag har efter detta haft två andra förhållande och det ena slutade med att han gick till en yngre tjej och det andra där visade det sej att han hade 3 förhållande till på samma gång.

Så visst måste det vara något fel någonsatans.
Jag kanske helt enkelt är svår att leva med.
SÅ nu får det vara nog av den varan.
Jag har den kärlek jag behöver i mitt liv.
4 underbara barn som jag älskar och som ger mej villkorslös kärlek tillbaks.
Jag har hittat mej själv igen.
Jag lever. Jag glädjs över dagen som jag lever i.
Jag sjunger igen och jag dansar.
Barnen skrattar åt mej ibland när de ser mej sjunga och dansa runt i lägenheten..
Fast oftas så hänger de också på..

Lördag morgon

Sitter här oduschad fortfarande iklädd pyjamas vid köksbordet.
Solen skiner utanför fönstret och värmer mitt sinne.
Har precis ätit frukost med Emilia, Jacob och Selma.
Vi gjorde lyxfrukost.
Smoothie och tunnbrödsrullar med köttbullar eller ost och skinka.
Mamman tog sej faktiskt en bit av ostochskinkpajen som blev över igår.
Mumma det.

Julia är på ett gympapass. Duktiga tjej som går upp tidigt på sin lediga dag för att gympa. Är otroligt imponerad.

Jona ville bara ha det nya Pokemon spelet till sin DS som just kommit ut och som han sparat pengar till, så han är med sin far i Jönköping. Han var så lycklig när han kom  på att pappa skulle ju dit idag. Att han måste gå på IKEA och annat tråkigt i flera timmar spelar inte så stor roll. Bara han får sitt spel.

Anna, Leif och töserna var här och fredagsmyste igår. Leif åkte hem lite före de andra och egentligen så skulle det inte bli så jättesent men så kom vi på att när hon ändå var här så kunde vi ju passa på att titta på en film.
Fast det skulle ju bli bra sent för Selma som började bli lite trötter redan.
Silva och Jona var pigga och helt inne i sitt DS-spel så de var bara glada över att få lite mer tid i soffan.
Så jag säger till Anna:
-Men du, vi lägger de små. Selma kan ju sova över. Anna bara skrattar. Men jo, idén var ju inte helt fel. Lite knasig kanske men vadå?? Vi skulle få mer tid och Selma skulle få sova.
Fanns bara ett litet problem. Gosen var inte med. Men jag hade ett gammalt utslitet örngott som var en helt perfekt gos. Så, Selma fick en ny lila tandborste, ett lånat nattlinne och en gammal gos.
Sen kröp de till sängs och somnade sött. Selma något före Emilia..
Och Silva och Jona spelade på medan Anna och jag kollade på "Flickvänner från förr"
Så mysigt så.

Selma var väldigt glad när hon vaknade imorse och de har redan lekt en bra stund. Det är så härligt att höra dem. de har så kul tillsammans.
Snart, när jag har vatt en vända i duschen och vi har klätt på oss ska vi ta oss en tur ut i det finfina vädret och leka lite.

Vilken SMÄLL

Det blir när spegelväggen far i golvet.
Man flyger rätt bra när man sitter i godan ro i soffan kan jag ju säga.

Emilia och Jona lekte.
Och sprang fram och tillbaks i hallen.
När de precis når vardagsrummet kommer smäller.
Vi rusar ut och kollar och där ligger det glassplitter i mängder.
Vilken tur att de hade en sådan fart att de han nå säkerheten i vardagsrummet innan den for ner.
Jag vill inte ens tänka på vad som kunde hänt om en av dem varit under.
Vi har spekulerat i hur det gick till och kommit fram till att någon av dem i farten måste ha råkat smälla in armen i den eller nått annat. En olyckshändelse.
Jag hoppas bara att inte skrocket stämmer om 7 års olycka när man tagit sönder en spelgel och gör det det så lär vi ju snart veta vem av dem som råkade ha ner den.

Nu är det så tomt  och hallen ser så mycket mindre ut.
Och vilka hemska märken det är på väggen.
Får se vad vi kan hitta på där sedan. Nått måste vi komma på för jag känner inte för att måla om i hela långa hallen.
Räcker med att Julia´s rum. Hon har växt ifrån sina rosa väggar säger hon och vill ha midnattsblått istället. Så snart ska det inhandlas färg och sedan ska hon komma hit och måla en dag när hon är hos sin pappa.

Fint köksbord

Emilia hjälpte mej att fixa iordning lite idag.
Hon diskade och sedan sköljde hon alla äpplen och la upp dem fint på ett fat på köksbordet.
Hon plockade även upp på sina grejer som hon under veckan lämnat efter sej lite överallt i lägenheten..
Så nu kan Jacob bara plocka fram dammsugaren när han kommer hem.
Helt perfekt.

Min nya

 klänning som jag fyndade när jag och Anna var på stan för en vecka sedan.

Vi shoppade lite och lunchade på Lilla Krogen innan det var dax för mej att bege sej till jobbet.

Klänningen skulle kostat 599.95 men jag gav 99.95 för den.

Helt toppiloppen..

En svart Prinsessklänning sa Emilia när hon såg den. Är den till mej?

Men det var den inte utan till mamman.

Den får invigas på Gävlemaran om 3 veckor tror jag bestämmt..

Dag 28 - Det här saknar jag

 Sommar och sol och bad.

Värme..

Jag är trött på kyla och snö och vinter.

Vill slippa klä på mej en massa när man ska gå ut och ständigt frysa både inne och ute.
Vill känna sol i mitt ansikte och kunna gå barfota i gräset. Ligga på stranden och titta på mina barn som plaskar i vattnet.

Simma ut i mitten på sjön med Julia..

Läsa en bok i poolen. Jo, det stämmer. I poolen. Jag sätter ner brassestolen i lilla bassängen och tar min bok och läser den medan jag har ett koll på Emilia som åker vattenrutchkana och leker med de andra små barnen.

Äta picknick som består av jordgubbar och chips.

Sitta ute och grilla i ljumna sommarkvällar och filosofera medan solen sakta dalar.