Dag 29 – Vad är kärlek

"Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten, men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den."
1 Kor 4-7.

Vilka ord.
Och visst stämmer det?
Det är så kärleken är.
Sann kärlek, villkorslös kärlek.
Kärlek som bara växer och blir starkare för varje dag.
Den kärleken finns. I mitt liv. Varje dag.
Den frodas, den blir större och den växer.
När jag tror att nu, nu kan jag inte älska mer så förvånas jag alltid ett litet tag senare av att det kan jag ju faktiskt. Ibland tror jag att jag ska spricka av kärlek.
Det spelar ingen roll vad de gör.
Visst kan jag bli arg ibland och skälla alldeles för mycket när de gör saker som de inte får.
MEN.. Inte älskar jag dem mindre för det.
Ni har nog räknat ut vilka det är som är föremålet för min kärlek..
Dessa underbara fantastiska små människor som jag har förmånen att få vara mamma till.
Vilken rikedom!
De är de finaste och mest fantastiska jag har.
Det går inte en dag utan att jag tänker på dem om de inte är här.

Kärleken till sina barn är det största som finns. Inget annat kan komma i närheten av den.

Däremot så har min tro på den STORA kärleken försvunnit förlängesedan.
Jag har blivit bränd för många gånger.
Fick frågan i somras om jag är svår att leva med.
Kanske är det så.
Jag vet inte.
Vad jag vet är att jag under mitt 10 åriga äktenskap nästan varje dag blev kränkt och även slagen.
Vad jag än gjorde fick jag höra att det var fel. Maten var äcklig, jag hade fel kläder på mej. Barnen hade stökat ner och jag hade inte städat upp efter dem. Allt du kan komma på så var det FEL. JAg var dum i huvudet för att jag inte parkerat bilen 20 cm till åt höger, eller för att när jag skottat snö lagt upp den på fel sida av garageuppfarten.
Varje dag blev till en plåga. Vad var det idag? Vad var felet den här gången?
Jag mådde skit rent ut sagt. Min vikt rasade, som lägst vägde jag 46,5 kg.
Sophie fanns inte längre. Jag var bara en skugga av den personen jag var 10 år tidigare.Det fanns ingen glädje kvar. Jag hade slutat sjunga.
Jag tog mej därifrån.
Jag började om.
Jag byggde upp ett nytt liv. Jag och barnen.

Så träffade jag Emilias pappa.
Jag trodde att nu, nu hade jag hittat honom.
Mannen i mitt liv.
Vi planerade en framtid ihop. Trots 20 mils avstånd.
Vi ville ha barn.
Den dagen jag gick på havandeskapspennig bodde jag halvtid hos honom och halvtid hos mina barn.
Det skulle inte kunna fortsätta så i längden så när skolan slutade var det dags att flytta.
Men det hade kommit ett oros moln på min himmel.
Erik pratade med och om en annan tjej. Han träffade henne ofta, både hos henne och hemma hos oss när jag inte var hemma.
Jag frågade honom några veckor innan flyttlasset skulle gå om det var något mer mellan dem än bara kompisar.
Han satt på sängen och grät och undrade hur jag bara kunde fråga honom något sådant. Hur jag kunde tro det?
Så flytten gick av staplen.
Och mina barn blev kvar.
Jag grät, varje dag av saknad.
Och inte blev det bättre av att Erik blev mer och mer avskärmad.
Jag frågade igen och igen hur det egentligen stod till mellan honom och henne.
Men han förnekade.
I februari, 8 månader efter jag flyttat till honom, är jag så säker på att det är som jag misstänker så jag smsar henne.
Och hon erkänner.
Det kommer fram att de haft ett förhållande sedan maj året innan. När jag frågade Erik så blåljög han. Rakt upp i ansiktet på mej.
Under en månads tid vet inte Erik hur han vill ha det. Han fortsätter att träffa henne men till slut lovar han att inte göra det något mer. Det går knappt en vecka och jag är hemma hos mor och far med de andra barnen. Erik ringer och säger:
-Kom hem och packa imorgon. Och flytta så fort du kan.
3 dagar senare åker jag ifrån honom med fullpackad bil och flyttar in i mina föräldras källare.

Jag har efter detta haft två andra förhållande och det ena slutade med att han gick till en yngre tjej och det andra där visade det sej att han hade 3 förhållande till på samma gång.

Så visst måste det vara något fel någonsatans.
Jag kanske helt enkelt är svår att leva med.
SÅ nu får det vara nog av den varan.
Jag har den kärlek jag behöver i mitt liv.
4 underbara barn som jag älskar och som ger mej villkorslös kärlek tillbaks.
Jag har hittat mej själv igen.
Jag lever. Jag glädjs över dagen som jag lever i.
Jag sjunger igen och jag dansar.
Barnen skrattar åt mej ibland när de ser mej sjunga och dansa runt i lägenheten..
Fast oftas så hänger de också på..