Med tungt hjärta

Jag har haft en helt underbar semester.
Bara en massa roligheter och ta-det-lugnt-tid..

Men nu börjar jag så smått få ångest över att behöva komma tillbaks till jobbet. Det har varit en väldig tuff vinter och speciellt vår.. Innan semestern var jag 2 mm från väggen. Jag hade inte klarat en vecka till. Jag re inte ut stressen, och allt annat jobbigt som vi har haft den här tiden och idag märkte jag att jag inte alls är så lugn och sansad efter de här 5 veckorna som jag trodde.

Hade en lång och tråkig diskussion med ett av mina barn idag. Jag hoppas verkligen att den för något gott med sej och får barnet att må bättre i den situation som det tycker är ohållbar och som det inte alls mår bra av.. Fick en massa skuld på mej över att barnets liv är som det är.. Men det gick inte fortsätta som det var, den där gången då jag beslutade mej för att sätta stopp för 10 års förtryck.
Vilket jag tror att barnet förstår men när det beslutet idag får det att ryckas upp stup i kvarten från ena hemmet till det andra och aldrig få känna sej riktigt rotat gjorde att allt bara sprack och kom som en stor fet smäll över dennes mor..
Men vi kom fram till en lösning på problemet som jag hoppas att dennes pappa kan gå med på..

När jag var i Malung fick jag på lördags eftermiddagen ansikts massage av en vän som kan sin sak. Jag kom egentligen bara till hennes husvagn för att säga Hej och prata lite, när hon undra hur det var sa jag att jag hade migrän idag men annars toppen. Då sa hon att hon skulle fixa det.. Medan jag låg där i husvagen med mitt huvud i hennes knä och hon masserade mej höll jag på att dö. Nädå så farligt var det inte. Men nästan som att föda barn, fast lite värre ändå.. Ja, iallafall, hon frågade mej hur det var på jobbet. Så jag sa att jag hade haft 4 veckors semester. Då sa hon: Sjukskriv dej! Är du så här spänd och har så här mycket knutor i hela ansiktet och i nacke/rygg efter 4 veckors semester så kan du inte gå tillbaks till jobbet. Då tänkte jag att nu är jag ju utvilad så det kommer gå alldeles utmärkt.

Men idag efter mitt samtal med mitt barn känner jag hur ont det gör i hela ansiktet där hon var och knådade mej.. Mina knutor spänner sej och det gör megaont.. Och tanken på att gå tillbaks till jobbet på måndag får mej att gråta.. För sjukskriva mej nu är omöjligt. Vi hade ju inte ens kunnat fylla alla luckor på schemat när jag gick, hur skulle det då gå om jag som jobbar heltid inte kom?? Så det är bara att samla kraft från-jag-vet-inte-var och snällt inställa mej för tjänstgöring på måndag 13.00..

Även mitt barns situation får mej att börja gråta.
Varför blev det så fel?
Varför kan inte de små liven få vara lyckliga?
Varför måste det känna att det inte hör hemma varken här eller där?
Vad gör jag för fel som inte kan få mina barn att känna harmoni i livet utan att de istället tycker att deras liv är totalt värdelöst och att de mår urkasst över att bli flyttade fram och tillbaks på bestämda tider?
Jag vet inte. Det enda jag vet är att det inte gick att leva som jag gjorde, då när jag stod på randen av mitt liv. Då när jag behövde bestämma mej för om jag skulle fortsätta leva i helvetet eller försöka att på något sätt ta mej därifrån och skapa ett nytt liv.. Det var dö eller leva som gällde och jag valde att springa för livet. För min skull och för mina barns. Och jag vet att det var ett rätt beslut, jag vet att tack vare det kan jag le, sjunga och dansa igen.. Och jag vet att jag delvis har hittat tillbaks till den Sophie jag var innan, innan all min livsglädje försvann, innan allt mitt självförtroende var borta..
Men tänker jag bara på mej själv?
Nä, jag tänkte och tänker fortfarande på mina barn..
Jag vill att de ska ha det bästa. Att de ska känna gläjde och livslust..
Och jag hoppas. Jag hoppas att min älskade unge ska få det bättre, det lilla livet ska känna att det betyder allt för mej och att jag kan gå genom eld och vatten för det.. Och jag ska kämpa för att det ska bli som det vill ha det.. För mej är det viktigast att de mår bra. Alla fyra..