Stilla ro

Idag på jobbet var jag lite småstressad när vi skulle ha upp alla till kaffet. Det hade inträffat en sak innan som gjorde att vi var väldigt sena.
Jag kom in till en av tanterna. Hon låg i sängen och behövde ett handtag för att komma upp till sittande.
Jag tog henne om axlarna och "svingade" upp henne. Hon höll mej om midjan. Och sen när hon satt på sängkanten höll hon kvar sina armar om mej och jag hade armen om hennes axlar. Då säger hon:
-Snälla sätt dej lite tills det inte snurrar längre.
Först känner jag: Tiden!! Jag hinner ju inte!
Men så tittar jag henne i ögonen och sjunker ner bredvid henne.
Vi sitter där en stund i stilla ro.. Med armarna om varann.
Pratar och skrattar och struntar helt i kaffet som väntar. Det är inte länge men det betyder mycket.
Både för henne och mej.
När vi sedan bestämmer oss för att nu är det allt dax för det där kaffet strålar vi i kapp i korridoren.
Efter kaffet sitter vi bredvid varann och delar sångblad.
Då tackar jag min uppväxt som frikyrkobarn för att jag kan alla de sångerna innan och utan som Mariakyrkans damer kommer och sjunger med oss varann måndag.
För visst är det trevligt att sitta där med de gamla och sjunga.. Att se hur glada de blir när vi tar oss den tiden.
Det är det här som får mej att älska mitt jobb.. Små ögonblick av stilla frid, av gemenskap, av skratt, av gråt, av sång och allt annat som vi faktiskt hinner med och gör mellan allt städ och andra måsten som också givetvis hör till..