Klockan ringde redan kvart över fem för att jag skulle hinna upp och ta mina tabletter i tid. Sen duschning med den läskiga operationstvålen som gjorde håret till svinto..
Jag var duktigt nervös när syrran kom för att köra mej till sjukhuset.
Och det var alldeles öde och tomt uppe på ortopedmottagningen när jag kom in där. Men efter en stund kom en äldre trevlig man Lars och frågade vem jag var. Jag var rätt person så han stack iväg och hämtade en penna och skrev ok på mitt vänsterben.
Sen var det dax att ta sej ner till operation. Klä på sej patientskjorta och långa vita strumpor.
Nervös till tusen. Fick en säng. De kollade lite uppgifter och sen vänta. Ännu mer nervös.
Rullades in på förberedelserummet. Nu såg jag tillochmed skräckslagen ut. För Linda min sjuksköterska undra hur det var.
Jag berättade om min rädsla och de tog det väldigt lugnt med allt. Utan jag visste ordet av hade hon satt en nål i armen medan hon pratade om nått helt annat.
Men jag var inte övertygad alls. Den där ryggbedövningen var skrämmande till tusen så de fick hämta narkosläkaren Jacob.
Han förklarade precis hur det gick till, men usch och fy! Jag ville inte..
Tillslut kom vi överens om att jag skulle få lugnande. Så mycket jag ville under hela operationen och även under tiden de la bedövningen.
Närjag lullade bort i en massa svammel sa Jacob att det skulle bli kallt på ryggen. Vadå kallt? Och sen skulle det sticka till. Vadå sticka till? Men jag kände när benen blev cementklumpar och inte gick att styra längre.
Var dock inte alls övertygad om att jag inte skulle känna när de började skära så jag var stel som en pinne och livrädd när de förberedde allt inne på operationssalen. Men Linda var där och såg min skräck. Lite lugnade och sen när doktor Lars kom var jag helt med på att titta på TVn och se vad som hände.
Coolt!
Mitt knä såg ut som en 30 årings! Ja, förutom skadan då. Det låg lite blod och andra rester i det som de sköljde bort. Menisken hade en liten blödning och var lite lite lös i kanten.
Lars kunde inte riktigt fatta vad som var fel. För MR visade ju inga skador på den sidan jag har ont. Men så följde han främre korsbandet. Det såg fint ut.
Eller vänta. Kolla här! Sa han. Åsså drog han i det. Det sitter ju inte fast som det ska. De drog ut instrumenten från knät och började dra och slita i benet. Instabilt.
Sen in med kameran igen och dra och slita. Ja, kolla! Det sitter ju knappt fast.
Han förklarade det som att korsbandet sitter fast med ca 6000 gummiband. Hos mej finns bara 1000 kvar.
Jahapp.. Vad innebär det nu då? Jag kan börja gå och fortsätta träna. Knät kommer vara instabilt.. Det kan växa ihop. Och det kommer ta två år innan det är helt bra igen..
Är lite smått besviken, trodde de skulle kunna gå in och fixa till felet så det verkligen blev bra nu direkt. Istället har jag ett instabilt knä som kanske aldrig riktigt bli stabilt igen. Hur ska det gå med dansen då? Och jobbet som också kräver böjningar och vridningar..
Nu är det alltså träning som gäller. Massa träning. Blir att ringa sjukgymnasten på måndag.
Jag låg på uppvaket till strax innan ett. Trött, yr och illamående men när bedövningen släppt och jag varit uppe på toa kände jag att jag hellre ligger hemma i lugn och ro än är kvar där så jag pallrade mej upp, ringde syrran och åkte hem.
Väl hemma låg jag i dvala hela eftermiddagen och kvällen. Pratade lite i telefon med goa vänner som ringde och kollade hur det var med mej. Men jag var nog tyvärr lite småtråkig tror jag.
Fick mej ett gott skratt när jag skulle lägga mej och jag kom på vilka trosor jag hade tagit på mej på morgonen. Jag tänkte nog inte riktigt klart tror jag. De som stod bakom mej när ryggbedövningen lades måste ha fått sej ett gott skratt för i rumpan stod det:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar