Jag har blivit alldeles för dålig på det här med att blogga.
Men nu känner jag att jag behöver skriva ett inlägg om mitt läkarbesök.
Det är många som undrar.
Många som stöttar och visar kärlek fast de inte vet vad som utreds.
Det alla vet just nu är att jag inte får köra bil utanför 50 skyltarna.
Jag fick träffa en överläkare på medicin.
Han lyssnade väldigt noga på min beskrivning om vad som hänt de tre gånger som "hjärtat slagit om".
Han frågar om jag är absolut säker på att det är hjärtat. Om jag tagit pulsen samtidigt.
Och då känner jag:
Han tror inte på mig!
Han är den första som riktigt lyssnat, frågat om symtomen och verkligen verkat intresserad.
Det syns nog på mig. Att jag liksom gav upp. Att jag inte orkade bli hemskickad med en klapp på axeln.
Jag gjorde ett litet försök ett sista litet hopp om att bli trodd på.
-Men alla såg ju. Tillochmed ambulansmännen.
Då tittar han mig djupt i ögonen. Som en gammal morfar som ska säga något viktigt till sitt barnbarn.
-Jag tror på dig! Du beskriver allt så ingående så det finns ingen tvekan om att jag tror dig. MEN, jag tror inte att det är hjärtat. Man kan inte se hjärtat slå på utsidan. Det är helt omöjligt. Det är något annat. Jag tror på dig och jag ska ta reda på vad det är. Det finns några alternativ. En epilepsi variant som heter Jackson. Eller så har du något som trycker på hjärnan. Ja, alltså en hjärntumör!
Jag bara stirrar på honom. Hjärnan vill inte ta in.
Han förklara hur Jackson beter sig. Jodå, låter likt.
Han berättar om de utredningar han tänker sig och sedan säger han:
-Ja, eftersom du nu står på utredning så får du inte köra bil. Ser här att du bor i stan så det blir cykel till jobbet.
Då känner jag att det rasar.
Inte köra bil??? Är han inte klok??
-Men jag är ju ensam mamma! Jag måste ha min bil! Hur ska de annars kunna ta sig överallt.
Nu kommer morfarn (heter det så) fram igen.
Och eftersom jag inte haft några anfall där jag tappar medvetandet direkt går han med på att jag jan köra innanför 50 skyltarna. Känner jag något så är det bara att köra in till sidan och vänta. Lite svårt om man skulle befinna sig på typ E4an.
Han gör lite undersökningar. Kollar pupiller, reflexer och sedan går han och istället kommer en sköterska som sätter ett EKG. Han vill kolla det en gång till. Utifall.
Sen blir jag ensam en stund och poletten har börjat trilla ner. Inte bara den med bilen. Tårarna rinner medan jag klär på mig. Försöker torka dem för nu ska jag ut i korridoren som är full med människor.
Får komma in till läkaren igen. Han berättar att han skickar remisser på undersökningar och han visar mig journalerna från mina besök efter ambulansfärderna. De stämmer inte alls. Ingen har lyssnat på de exakta symtomen. De bara tror sig ha förstått. Han säger att det kan bli så. Och att han hellre lyssnar på patienten än journalen.
Han lovar att han ska hitta felet.
Det känns tryggt.
Det sista han säger innan jag går är:
-Ingen bil utanför stan!!
Jag lovar.
Går därifrån och kan inte hålla tillbaka tårarna.
Tar lite blodprover och sedan åker jag tillbaka till jobbet. Stortjuter i bilen.
Möts av Jeanette som utan att jag behöver säga något går raka vägen fram och kramar mig. Jag som hade slutar lipa!! Vi står på toa och jag berättar. Efter en stund byter jag om torkar tårarna och tar ett djupt andetag. Dags att vara proffsig. Jag bestämmer mig för att jag får bryta ihop på lördag. Och jag klarar mig. Jag klarar berätta för Maida och Lena. Jag klarar jobba mina två sista timmar. Eller ja, jag kutar runt överallt och plockar lite här och plockar lite där. Kramar på lite tanter och plockar lite där. Lyckas få maten rätt iallafall. Och sedan är det hemfärd. Har bokat tvättstugan. Så eftermiddagen går. Berättar för Jona. Ringer Julia. Kör barn till dansen. Handlar. Pratar med syrran och vi kommer fram till att jag väntar med mamma och pappa tills de kommit hem från Vitryssland. Dumt att förstöra deras resa. Jag kör hem barn. Kör fel i första korsningen. Kör fel i andra. Barnen tycker jag är tokig. De har rätt. Min hjärna är någon annanstans. Vill inte berätta för de små. Försöker få tag i Jake går mindre bra. Han vet inget än. Måste ringa innan jag lägger ut det här. Han ska inte behöva läsa om det innan han vet.
Bestämmer mig för att se Blacklist. I väntan på det blir det Lyxfällan. Någon gång innan sista budgettavlan somnar jag helt utmattad. Vaknar precis innan Blacklist slutar. Piss också!!!
Masar mig till toan. Borstar tänderna. Ställer klockan. Kastar mig i säng. Somnar på stört OCH sover HELA natten. Så underbart!
Sen det sista anfallet i september. Under en månads tid har jag inte kunnat sova mer än någon timme åt gången. Legat vaken och hjärnan har gått i högvarv.
Jag går upp. Lovar mig själv att vara stark. Kommer till jobbet. Berättar för Nina. Maida kommer. Vi börjar planera träning under dagen. Inget fel på hjärtat. Nu ska vi börja simma. På onsdag. Klockan 6 innan jobbet. Gymet måste in också. Vi ska bli muskliga och fina till sommaren. Springa vårruset.
Jobbet går finfint! På min rast ser jag att det fattas tjejer till en bugg och foxxmix-kurs på lördag. Jag pmar CD. Hittar samåkning. Anmäler mig. Bestämmer mig för att inte alls bryta ihop på lördag.
Städar lägenheten. Köper pizza. Filmmyser med Jona. Kassfilm! Inte läskig någonstans.
Kan inte sova.
Åker på kurs och bestämmer mig för inga tårar. Vill ju inte se ut som en vampyr med rinnande smink.
Klarar mig, dansar och glömmer och har en fantastisk dag trots att jag är helt slut åker jag bara hem och duschar och sedan blir det dans. När jag är hemma pmar jag med Angelina. Bästa fina människa. Hon ger mig hopp. Hopp om att det kanske rent av kan vara ensam-mamma-förlänge-syndrom. Att kroppen liksom säger ifrån.. För visst är det underbart att vara mamma men det är ju så mycket oro, stress och ingen rast också. Allt ansvar helt ensam. I stort sett aldrig barnledig för när E inte är hemma jobbar jag ju 30 timmar på helgen. I 9 år, har jag gjort det, ja nu hoppas vi på det!!
På dansen berättar jag för några. Kramas i massor.
Cidde är enligt honom själv bajsfull. Han håller på att pussa ihjäl mig! Precis vad jag behöver. Underbara man! Dansar och glömmer igen.
Fikar med Mathilda och Julia. Vi pratar, länge. Jag berättar. De är chockade. Sen slår det slint. Jag börjar skämta. Om anfall, om bölder som växer i huvudet, om peruker (jag ska ha en lång, blond och jag ska jag slänga med håret och leka Hollywoodfru) om hur störd jag är och att vi nu fått det bekräftat iallafall. De tycker att jag är knäpp och visst har de rätt..
Jag är knäpp! Jag är störd! Men jag orkade inte gråta där bland allt folk. Skämta blev liksom lättare..
Medan jag ligger i sängen och skriver detta kommer de igen. Ryckningarna.
Fast bara några sekunder. Har aldrig varit så kort förut. De andra gångerna har det varat från 20-45 minuter ungefär. Jag hinner ta pulsen. De är inte i takt. Verkar som det stämmer. Inte hjärtat.
Känns tungt! Känns som en jobbig resa. På ett sätt vill jag inget veta. Det man inte vet har man inte ont av. Men det är ju liksom försent nu på något sätt. För jag vet ju. Att något är fel. Och då är det ju ändå bättre att veta vad som är fel.
I bästa fall behöver jag vila. Näst bästa behöver jag skaffa en moppe och i sämsta en peruk, fast jag är nog hellre flintis sa jag till Julia. Lättare att dansa då.
Känner mig även lite arg!
Varför ska detta hända nu? Nu när jag är lycklig? Nu när jag har världens underbaraste man i mitt liv? Varför kunde inte livet bara få vara bra? Varför måste jag behöva få det nu? NU? Jag fattar inte!!
Håll tummarna kära du! Håll tummarna att läkarens teorier inte stämmer. Håll tummarna att Angelinas teori är den rätta.
Tusen tack alla fina ni som stöttar, smsar, ringer, pmar, kramar både via nätet och IRL. Ni är underbara! All kärlek till er!
Och du! Jag ber dig! Skulle du träffa mina föräldrar före mig eller prata med dem innan de kommer hem på tisdag. Säg inget om detta till dem! Låt mig få vara den som berättar.
