Bergspasset

Vaknade jättetidigt för jag hade lovat Emilia att skypa med henne innan hon började skolan. 

När jag kutade ner i lobbyn kunde jag knappt gå!

Jag hade dansat afro barfota flera dagar och fått en blåsa under ena stortån. Blåsan hade spruckit och tån blivit infekterad. 

Efteratt vi pratat så haltar jag upp och sätter mig på balkongen och lipar. Hur i hela friden skulle jag kunna gå 8 km i bergen när jag inte ens får på mig en sko. Eller ens kan sätta tån i golvet????

Haltar iallafall ner till frukosten i bara strumpor. När vi ätit och är på väg ut ur matsalen sitter Kristin Kaspersen där och sträcker ut armarna, fångar in mig och frågar hur det är. Är inte långt från gråten när jag berättar att jag inte kan gå. Hon tröstar och peppar och vi lägger upp en plan om jag känner att jag behöver vända. Hon plockar även fram ett compeed-plåster som jag tar på tån strax innan avfärd. 

Vi passerar ett oerhört vackert landskap i Thomasbuss påväg upp i bergen. 

Framme i den lilla byn och lite fototagning i toakön. 

Finn ett fel... Weronica har de med mest gult (jättecoola och vi kunde se att hon va ute och sprang från vår balkong tackvare dem), Jessica de rosa och Anna de svarta... Hmm, vem har bara en??

Jo, jag får jag vågade inte ta på den andra pga smärtan i tån. 

Elisabeth, Sussie, Mia och My

Lite info innan start,.

Innan vi skulle ge oss iväg kom Kristin fram och frågade hur det gick med tån. 

Då hade jag taggat till och sa att:

-Har jag fött fyra barn så ska jag väl kunna ta mig 8km med ett skoskav på tån. 

Jag gick ca 100 meter med foten inte riktigt i skon. Men det funkade inte så jag tog på den ordentligt och bet ihop. 

Första kilometern gjorde vansinnigt ont. Men sen blev det så bedövat att jag inte kände av den längre..

Och jag var så lycklig!! Att jag lyssnat på allt pepp från mina fina vänner och att jag taggade till och gav mig iväg...

Jag har aldrig gått i en så vacker omgivning förut!

Solen sken och svetten lackade men så underbart!

Elisabeth och Carl

Jag hade en liten svacka strax innan vätskekontrollen. Men efter några glas vatten var jag på g igen!

Vilken seger att ha klarat mig dit!

Anna och jag.. Dimmigt svettiga....

Vackert! Utsikten alltså!!!

Sussie och jag! Jag glömde ju mina stavar. Tån tog upp all mitt fokus innan vi åkte så stavarna bara försvann ur hjärnan. Men jag var rätt glad att jag hade gjort det. De är nästintill omöjligt att fota med dem i händerna och jag knäppte massor av kort. De som är med här är bara en bråkdel av alla...

Och så började det gå nerför. Ser jag inte helt fel så är det Sussie och Mia som går där..

Och vilka gömmer sig i buskarna då???

Jo, vårt kära TV-team...

Byn, som är start och mål!

Den kom närmare 

Och närmare. 

Några pallade apelsiner. Jag vågade inte! Min fegis...

Här har jag gått i mål och ser mig tillbaka på sista backen...

Min stegräknare på mobilen före och efter....

På bussen hem såg vi Spanien..,

Weronica, underbara människa. Sprang en mil i bergen. Sin andra mil efter rullstolen. Hajar ni vilken seger! Att ha trotsat läkare och alla andra som sa att hon skulle få sitta i den nu springer en mil!! Vilken vilja! Vilken kämparglöd! Är så imponerad över henne! 

Vi är iallafall bägge två värsta badmesarna och hade bara badat fötterna innan i veckan. Men i bussen hem efter våra segrar (min att gå med skoskav, inte riktigt lika stort) bestämmer vi oss för att idag är det dags!!! 

Först skumpa och sedan bad...

Kan säga att jag höll på att banga ur när jag lunchade på balkongen. Jag började frysa nått förskräckligt. 

Men jag kunde ju inte svika....

Eller????