Vi har fått in ett par på våran enhet..
De är båda över 90 år och varit tillsammans i 70 år..
Kära nån då!!
Det är ju hur länge som helst!
Och det mest fantastiska är att det lyser kärlek om dem.
Deras omtanke om varandra är enorm.
De tisslar och tasslar i soffan som tonåringar.. De följs åt i korridoren, han drar ut stolen åt henne och ikväll lovade han att ta hand om henne om hon inte skulle hitta tillbaks. Och hon tittade på honom och log för hon vet i sitt hjärta att det kommer han att göra.
Så gulligt, så härligt, så underbart.
Det är inte utan att man är lite avundsjuk.
Kommer jag någonsin att få uppleva det?
Att någon kommer älska mej på det sättet? Känna mej så utan och innan? Kommer det fortfarande att lysa kärlek om oss efter så många år?
Det är ju det man vill ha.
Någon som inte har ögonen för någon annan.
Någon som vet att gräset inte är grönare på andra sidan, utan som i med och motgång fortfarande står där vid sidan om och lovar att ta hand om mej när allt är nytt och skrämnade. Som håller min hand i soffan. Som tittar på mej med kärlek i ögonen trots att han vet att jag inte är perfekt.
Och jag vet att det är precis det som jag vill ge till någon annan.
För det handlar ju inte bara om att ta utan ännu mer om att ge.
Jag har lärt mej under livets gång att det dummaste man kan göra är att bråka om små saker.. Det finns så mycket annat, så mycket bättre saker att lägga sin energi på än en smulig diskbänk, öppen skåpslucka, barnens kläder i en hög på hallgolvet och allt annat som man faktiskt så lätt gnäller över.
Att istället se till att göra vardagen lycklig för någon. Det är ju så lite som egentligen krävs.
Man måste inte alltid hitta på en massa saker att göra hela tiden.
Att bara efter att barnen lagt sej sätta sej ner i soffan bredvid varandra. Hans huvud i knät eller bara hand i hand. Se på varann och veta att det är just här jag vill vara. Tillsammans och med denna människa nu och resten av mitt liv.. Att ge sej själv, att leva livet tillsammans både de tråkiga dagarna när allt känns som slentrian och de dagar som vi kommer att minnas och sträva efter att varje dag ska bli en sådan.
Kan den här mamman få något sådant??
Att ha bestämt sej att det är vi. Att veta att gräset inte är grönare någon annanstans. Att ingen annan än just han betyder något för mej.. Så länge jag får vakna vid hans sida är mitt liv fantastiskt för det finns ingen annan som jag hellre vill vakna bredvid, det är just honom som jag vill se det första jag gör när jag vaknar. Höra hans andetag när jag vaknar på natten.
Och veta att han vill precis samma sak.. Att vara trygg i att vi alltid kommer att finnas där för varandra. Att vi litar på varann och visar varann ömsesidig respekt och ledorden i vår familj är kärlek och tillit...
Jag vet att i mej finns det mycket kärlek. Och det är inte bara till mina barn.
Jag sitter på en bomb. Och en dag kommer den explodera. Stackars den karl som drar i utlösaren ;))
