Det var helt super att sitta nere i källaren. Det trådlösa bredbandet funkade där nere så jag kunde både blogga och msna med barna samtidigt som lakanen blev platta och fina..
Barna har sportlov och jag själv hade en kortkväll på schemat så vi hade bestämt att ta oss en tur till Max innan jag skulle till jobbet.
När nästan all tvätt var klar och jag sagt till barna att det var dax att klä på sej ytterkläder skulle jag bara rätta till tvätten på soffan lite så den inte skulle bli skrynklig i väntan på att bli ihopvikt. Då ser jag inte min vänstra hand! Skriker. Nej! Slänger mej på sängen och blundar. Jo mycket riktigt. Jag ser en massa zickzackmönster. Tar mej till köket och tar en tablett och sen lägger jag mej igen. Sen kommer domningarna. I vänster hand, munnen och de sprider sej vidare i ansiktet.
Jacob får hjälpa mej att slå numret till jobbet. Jag kan ju inte jobba om 2 timmar.
Barnen blir ledsna och börjar bråka. Inte alls kul med ett värkande huvud.
Julia hjälper mej ringa morfar. Han skulle ju va barnvakt men nu är jag jag hemma så det behövs inte. Men då säger han:
-Jag ska bara fixa klart det jag håller på med sen kommer jag ner och tar med mej barnen till Max.
Vilken ängel!
Barnen blir glada igen. de åker iväg och mamman kan lägga sej och stensova ett par timmar.
Inte nog med det. När Jacob ska betala lassar morfar upp pengar som mormor skickat med honom och bjuder barna på maten.
Emilia när vi var på Max innan jul.
Jona
När de kommer tillbaka är morfar med upp. Han har borrmaskinen med sej. Först sätter han upp Julias hylla sen den nya vägglampan i hallen som legat på hallbyrån i flera veckor. Tills
lut lagar han dörren i småbarnens klädskåp. Säger bara det. Jag har Världens Bästa Pappa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar