Eller jo, början gjorde det.
Jag kom ihåg hur man gjorde.
Massa mysiga foxxar..
Och roliga buggar..
Men slutet blev en färd i ambulans till Ryhov.
Jag pratade lite med Tessan efter en dans.
Hon frågade hur det var. Och jag svarade:
-Jättebra, det är hur kul som helst. Själv då?
-Jag får ju dansa!!
-Precis så känner jag också.
Så gick hon och sekunderna efter börjar mitt hjärta göra några snabba extra slag. Sen kändes det som det slog utanför kroppen och jag började se som ett foto som man skuggat i kanten. Tunnelseende. Jag sätter mej.
Annelie dyker upp, sätter sej bredvid och frågar hur det är.
Hon ser också hur mitt hjärta bunkar, hela bröstkorgen hoppar för varje slag.
Jag säger att det svartnar för ögonen.
Hon frågar om hon ska kalla på hjälp.
Jag säger att det känns bäst så.
Hon går och kommer ganska snabbt tillbaks.
Hon och Ulrika tar mej under mina armar och hjälper mej mot garderoben.
Men i trappan ner känner jag att allt blir svart och jag tänker:
Om det är så här det känns att dö så är det inte så farligt.
Men sen är jag framme vid en soffa och min första tanke är barnen. Så jag säger:
-Barnen är ensamma hemma.
Jag får fram min mobil och Annelie ringer Jacob.
Stackars mina underbara barn blir såå oroliga.
Vet inte hur länge jag sedan ligger där.
Jag hörde alla långt borta.
Och tyckte synd om stackars Ulrika som stod och höll mitt huvud för det orkade jag inte hålla uppe själv.
Någon baddade min panna med blöta servetter och gav mej vatten att dricka.
Min vänster arm domnar bort och fingrarna börjar somna. Jag säger det och den är visst alldeles vit. Hela armen hör jag någon säga. Och sen masserar de den och fingrarna..
Sen kom ambulansen och jag lyckas sätta mej upp.
Får följa med dem till ryhov.
Där tar de en massa prover och EKG. Allt bra.
Läkaren bestämmer att jag ska stanna över natten och ligga uppkopplad så de kan se om de hittar något då.
Smsar barnen och säger till dem att proverna ser bra ut och att de ska försöka sova och inte oroa sej och att jag hör av mej på morgonen.
Rätt var det är kommer min ängel in, Annelie och hon har goa Åse med sej. De har kört min bil till sjukhuset och överlämnar nycklarna..
Efter första kollerna på morgonen ser allting fortfarande bra ut. Och de tror att jag kommer få gå hem men vi ska invänta ronden.
Jag får låna en telefon för min mobils batteri höll på att dö. Ringer till de 4 där hemma som är oroliga men har sovit. Jag berättar läget och Jacob blit lättad. Jag lovar att ringa igen när jag vet mer.
Läkaren kommer och säger:
-Jaha, det var du som var ute och dansade för mycket.
-Ää jaa..
-Vid din ålder får man ta det försiktigt med det där.
Jag har kollat igenom pappren och jag tror att du helt enkelt bara var utmattad och hade druckit för dåligt. Så du får åka hem.
Fast först fick jag äta lunch..
Jag ringer barna så fort jag kommer ut.
De blir glada. Morfar har hämtat 3 av dem för att mormor har lagat middag åt dem.
Julia ville hellre va med en kompis som hon hade bestämt tidigare.
Sen börjar min färd hemmåt, efteratt ha ringt Annelie och messat Ann.
När jag kommer innanför dörren hinner jag inte ens klä av mej ytterkläderna förrän Jacob kommer fram och ger mej en kram.. Sen kramas jag med de andra också..
Så härligt att få komma hem till dem! Helt fantastiskt faktiskt.
Detta är så jag kommer ihåg det. Har fått veta att jag stundtals inte var kontaktbar.
Tankarna far.. Vad var det som hände egentligen?? Vad berodde det på? Kommer det hända igen?
Nu är jag TRÖTT.. Ligger i sängen och bara vilar..
Tusen tusen TACK till alla ni som hjälpte mej..
Och för alla gulliga mess och meddelande på FB.
Det värmer att veta att man har så underbara vänner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar