Stackars Emilia

Idag var det dax.
För tandläkarbesök och dra ut tand nummer 2.
Förra gången gick inget bra alls. Då tvärvägrade hon att öppna munnen för hon tänkte på hur hemskt det var gången innan då första tanden åkte ur.
Så idag skulle vi börja med att ge henne lugnande.
Vi fick gå in ett vilorum där jag skulle ge henne suppen, som var en liten spruta med gel i. Men hon ville inte alls ha den.
Eftert mycket övertalande så sa hon att hon kunde dricka medicin istället. Och det var hon så duktig att hon gjorde. Botten upp direkt och sen en massa vatten.
Först blev hon helt sprallig.. Hoppade och skuttade och som tur var sprang på toaletten. Sen bara damp hon. Men plockade med handen i luften som om hon ville fånga nått. Hon bara sluddrade när vi undrade vad det var hon gjorde.
Vi bar bort henne till tandläkarrummet och hon grät och sa ajajajajaj hela tiden de de höll på i munnen på henne. Men tanden kom ut och vi fick förklaringen på vad det var hon ville fånga. För hon höll på hela tiden hon fick en chans..
-Damm, det är grönt damm som flyger.
Sen ville hon gå till vagnen. Så Jacob fick springa iväg och hämta den för hon kunde inte stå på benen..
Hon säger också att det gick ju fort att dra ut tanden. Fast egentligen så tog det väl en halvtimme sådär..
Rätt var det är medan vi kollar efter en ny tid till tand nr 3 ställer hon sej upp och gå fram till en dörr.
-Det är damm där, varför är den mycket tjockare här, den är tjockare här. Dörren är tjockare här.. Hon bankar på dörren samtidigt som hon upprepar det.
Vi tar henne därifrån och ut i bilen. Som tur är är Jacob med och kan hålla henne på plats i bilstolen. När vi kommer hem och ska upp till lägenheten vill hon inte bli buren. Hon KAN gå själv! Jacob håller i henne på väg in och jag resten av vägen för när vi släpper henne så ramlar hon omkull..
Sen får hon krypa ner i soffan. Hon provar att ställa sej några gånger men varje gång så trillar hon.
Efter nån timme och lite DVDfilm så undrar hon varför det känns så konstigt i munnen för idag bedövade de ju inte och ändå känns det som de gjorde det. Jag säger att de gjorde de visst men då blir hon lite arg för hon vet visst att de inte alls gjorde det. Medicinen har fått henne att glömma det hemska. Vilken tur..
Men när bedövningen släpper kommer värken. Och min lilla stackars tös gråter och skriker så ont gör det.. Länge, en timme ungefär. Sen får hon lite glass och det känns mycket bättre efteråt.. Nu ligger det en isglass med bara vatten i frysen och väntar ifall det skulle börja göra ont igen.. Vi får väl hoppas på att den inte ska behövas..