Dag 30 – Ett sista ögonblick

Ja, alltså. Jag lovar att det inte är det sista av mej.
Men det sista från mina 30 dagar som Härmapa http://prinsessan72.blogspot.com/2011/01/harmapan.html

Jag har funderat på vad jag skulle dela med av för ögonblick och kom på en hel massa. Men tillslut bestämde jag mej för följande just bara för att det hände i vecka 9 som vi nu befinner oss i fast  för ett xx antal är sedan.

Det är sportlov.
Vilket vi tråkigt nog delar med alla Stockholmare.
Vi vill ju ha våran backe för oss själva.
Tänk er.
Här har vi sedan backen öppnade för säsongen gjort roliga offpistbanor, läskiga gupp och nu när vi äntligen är lediga en hel vecka och kan åka varje dag, då är 08orna där och tror att de äger backen. De förstör allt som vi fixat med innan och de är i vägen överallt.
Ja ja ni hajjar nog varav vårat missnöje.
Nu till mitt ögonblick.

Jag och lillbrorsan har lite försent insett att alldeles strax går bussen hem. Den måste vi hinna med.
Och vi bestämmer oss för att Marcus tar täten. Störtlopp hela vägen nedför Södra backen, genom lågfarts området och vidare ut i barnbacken. Sagt och gjort. Allt går finfint ända tills vi är på väg ner mot barnbackens topp. Till min stora fasa inser jag att det här kommer inte gå.
Framför oss finns en mur av medelålders Stockholmare, de står överst i barnbacken och pratar. Jag ställer mej upp och börjar ploga.
Men vad gör Marcus???
Han kryper ihop ytterligare och med ett svissch är han igenom muren. Och där öppnas en lucka åt mej.
För den store tjocke bredbente man min bror valde att åka mellan benen på har lämnat sin plats i muren och satt efter honom skrikande och svärande.
Jo, det är verkligen sant, han kurade ihop sej och körde rakt mellan benen på honom.
Kan du tänka dej vilken chock det måste ha varit?
Att där står du i gidan ro och tjötar med dina vänner och rätt vad det är far det en liten unge med gul störtkruka mellan benen på dej.

Idag förstår jag min mamma som när vi kom hem och berättade det hela för henne vred sej av skratt och tårarna bara sprutade.
Jag var ju bara oerhört impad över att han vågade, men mamma såg det komiska i det hela. Hon kunde säkert föreställa sej hans min.
Idag hade jag velat se honom från andra hållet, så jag hade fått se hans ansiktuttryck och stannat kvar på plats för att se alla reaktioner från de runt omkring, men då var jag så rädd för att han skulle få tag i bror min och mej så jag körde på som en galning och körde om honom ganska snart.
När han väl hann ner till busshållplatsen satt vi redan inne i bussen som just lämnade Grönklitt för den dagen.