Ensamt

Det kändes i hjärtat när jag pussade Emilia Hejdå och jag sedan såg bilen fara iväg.
Jag saknade henne redan innan hon hade lämnat stan.
Lite löjligt kanske, hon ska ju bara vara borta till på söndag eller måndag.
Men hon är den person som jag tillbringar mest tid med. Hon är den som är här när jag vaknar och när jag somnar. Hon som jag myser i soffan med.
Hennes bubblande skratt, hennes härliga diskussioner, hennes sprudlande energi och hennes underbara kramar är en del av min vardag. Så hur kan man inte sakna denna fantastiska lilla varelse?

Fick höra för ett tag sedan: Att jag är så mycket mamma. Att ingen han kände var så mycket mamma som jag.
Jag undrade om det var bra eller dåligt.
Och han sa: -Du lever och andas dina barn. Hela du lyser upp när du pratar om dem. Och det gör du hela tiden.
-Ops, sa jag det kanske är jobbigt, jag ska bättra mej.
-Nej, gör inte det. Andra ensamma mammor jag känner pratar mest om den tiden de är ensamma. Då de får göra det och det och hur härligt bra det är att få vara ensam. Då får de förverkliga sej själva och kan ut och festa hela tiden.Tiden med barnen är däremot bara jobbig. Skrik och gnäll och hämtas och lämnas. Allt måste man göra ENSAM och det är megajobbigt. Med dej är det tvärtom. Och det gillar jag.
Jag sa då: - Men de är ju underbara. De är mina bästa vänner. Vi pratar jämt. Vi har kul tillsammans. Det är inte ett dugg jobbigt. Men när jag är ensam så finns ingen energi kvar. Allt är bara trist och tråkigt. För de jag älskar mest är ju inte där.

Jag behöver inte förverkliga mej själv. Utan mina barn hade jag inte varit den jag är idag. De har fått mej att växa, att lära mej livet. Att få se dem växa, lära sej nya saker, skratta, le, höra deras prat, intelligenta konverastioner, deras humor, deras gråt, deras empati gentemot andra är det bästa som finns.
Och jag förvånas så många gånger att de är så underbara och fantastiska som de är.
De har allihopa gått igenom skillsmässa, att inte få leva i en vanlig familj. De har gått igenom smärta och sorg. Ändå har de inte blivit några ligist ungar. Eller skolkat i skolan de sköter sej och är alldeles alldeles super goa.
De är lyckan på jorden.
Så det är väl inte så konstigt att jag saknar dem när de inte är här. För det är ju inte bara lillsessan jag saknar utan även de andra 3 kungligheterna också.

Men ibland. Nån enstaka gång. Kan jag känna att jag faktiskt behöver få göra något själv. Ensam. Att jag behöver komma bort och göra något med andra vuxna utan mina barn.
De flesta ensamma mammor har en vecka där de kan vila på och göra sådana saker. Jag kan inte det eftersom jag antingen alltid har 4 barn eller 1. Emilia är ju endast iväg hos sin pappa var 3dje helg när jag jobbar 29 timmar från fredagkväll-söndag. Att göra något utöver jobba och sova går inte.
Och lever man i en vanlig familj så kan du alltid få dej en ensam timme då och då och göra saker själv, som tex gå och träna eller en kvällskurs eller dylikt. Det kan inte jag heller göra. All min barnvaktstid går åt när jag jobbar kväll. Och lämna barnen ensamma eller att de ska barnvakta lillasyster för att jag ska iväg det kan jag inte begära av dem. De har ju också ett liv. Har jag satt dem till världen så ska jag ju ta hand om dem och inte lämna över det på någon annan.

Just nu är jag inte där. Då jag vill vara ensam. Jag vill ha dem här. I soffan med mej. Jag vill inte missa en minut i deras liv.
Men här sitter jag och längtar efter mina underbara.