Sörjer

Är inne i en period där jag sörjer..
Igår på min lediga dag var jag inte utan för huset. Klädde inte ens på mej utan gick i pyjamas hela dagen. Idag ligger jag fortfarande kvar i sängen, men måste upp om ett tag för i eftermiddag börjar min jobbhelg. Så då måste fasaden upp igen.
Jag sörjer det faktum att jag kommer vara ensam resten av mitt liv.
Alltså inte ensam utan barnen.
Men ensam utan livskamrat.
Nu tycker du säkert att nämen sluta det kommer du ju inte.
Har en kompis som säger att jag är ett kap. Eller värsta jackpotten.
Men det är jag ju inte.
Det har ju skitit sej varenda gång.
Det har varit än det ena än det andra som varit orsaken till detta, men inget har ju berott på mej.
För jag är ju en kanon tjej har de sagt, men ändå. Godbye.
Att jag har 4 barn är en bidragande orsak det vet jag. Men det är ju inget jag kan ändra på.
Varför tror alla att det är så jobbigt med 4 barn att de knappt ens vågar att träffa dem?
Och chocken över att de är så gamla som de är får en del att baxna.
Hahaha killar är knasiga. De skulle de ju vara glada över för snart så flyttar de hemifrån och då slipper du ju ha ungarna där hela tiden..
Nu, sen några dagar tillbaka så har jag iallfall varit rätt deppig och nere över detta. Och gråtit floder över att ingen man kommer älska mej. Att jag inte kommer få kärlek från en vuxen människa utan bara från mina barn. Vilket inte är illa det, det säger jag inte.
 Men ibland som nu så vill jag också ha någon att hålla i handen när det åskar, någon att vuxenprata med, någon som håller om MEJ i soffan. Någon som skämmer bort mej lite.
Kommer säkert sörja ett tag till och sen när jag gjort det kommer jag att gå vidare.
Starkare med målet inställt på barnen och att ge dem det bästa som finns.
Massa kärlek, uppmärksamhet och uppmuntran till att bli självgående, empatiska, kärleksfulla individer..