Kraschlandning

Igår landade jag med en stor rejäl duns. Krasch boooom rätt i backen.
Det var väl egentligen inte att mina planer blev ändrade. Att min enda jobb och barn-lediga vecka på året blir en dag kortare, jag överlever att komma en dag senare till Malung.
Utan det var attityden.
Att det är inte mitt problem. Att han anser att hans barn inte ligger på hans ansvar också. Att han ser sitt eget barn som ett problem.
Att han hela tiden vetat om att jag ska åka söndag morgon och att det varit okej ända till nu. När han ska på vuxenfest på lördagen och inte kan hitta barnvakt till den startar.
Då är det inte hans problem utan mitt för att jag sedan länge planerat att åka just då när han är bakis. Alltså måste jag fixa det, inte han.

För det första: Hon ÄR inte och har ALDRIG någonsin varit ett problem.
Hon världens underbaraste. Jag älskar henne gränslöst och helt utan sans. Det hon som jag spenderar all min tid med. Hon jag somnar med, hon jag pussar godmorgon varje dag. Ja, förutom den där var tredje helgen som jag jobbar 30 timmar. Hon är solen som gör livet värt att leva, hon och hennes tre syskon. Jag kan inte leva utan dem.
Visst är det inte alltid helt lätt att få allt att gå ihop. Visst kan jag ibland önska att jag kunnat åka på den dansen, gå på den festen eller festa loss med brudarna, men inte hittat barnvakt så istället har jag fått soffmysa med världens härligaste goaste barn. Men är det nån form av straff eller ett problem? Nä! Det är ju en av dem jag lever för som jag får sitta bredvid i soffan.

För det andra: När man får barn får man också automatiskt ett ansvar. 24 timmar om dygnet 365 dagar om året. Bunden? Javisst. Jobbigt? Nä, absolut inte.
Det är ditt ansvar att lägga en grund i ditt barns liv så att det sedan en dag när det blivit stort nog kan stå på egna ben och börja leva sitt eget liv. En process som startar från det ögonblick det drar sitt första andetag. Det är inget som man som förälder kan komma ifrån.
Det är jobbigt emellanåt och kan kräva en massa tålamod.
MEN, det är framför allt ett oerhört kärt och kärleksfullt.
Och absolut ingenting som jag skulle vilja vara utan eller lägga på någon annan.
Att få se dem växa, både fysiskt, psykiskt och mentalt är värt varenda sekund.
Och jag kan inte begripa hur man som pappa bara kan avsäga sej det. Det går inte in i min hjärna.
Men det är väl bara något som jag måste acceptera att jag inte kan räkna med att han någonsin ska ta det ansvaret. 1273 kronor in på mitt konto varje månad är INTE att ta det.

Sen fick alltihop att få mej att fundera. Det kanske ändå är bäst att man är ensam. Vem skulle stå ut med det här jämt och ständigt?

Jag kom iallafall upp till dansen på kvällen vilket jag inte trodde jag skulle orka. Var nog inte så kul att dansa med innan paus men bästaste Bengt fick mej på banan igen och kvällen avslutades på bästa sätt..