Always

Jag är någons livs stora kärlek.
Jag är absolut helt hundra på att det är sant för man kan inte spela en sådan reaktion som han fick när vi råkade springa på varandra för några år sedan.
Har aldrig någonsin sett någon bli så chockad över att se mej. Då hade vi inte setts sen innan Erik kom in i mitt liv.
Han stammade, han kunde inte stå still, hans kompisar började undra vad det var som var fel för de hade aldrig sett honom tappa fattningen så..
Då pekar han på mej och säger:
-Hon där, är mitt livs stora kärlek. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne..
Våra liv var inte synkade när vi träffades första gången och inte heller då. Så efter den dagen har vi inte setts igen.

Ett kort på fb fick mej att påminnas om honom. En vän till mej är heltenkelt äckligt lik honom både till utseende och sätt. Och det där kortet fick mej att skicka honom ett mess i tisdags bara för att se så livet var snällt mot honom.
Han ringde nyss. Bara för att kolla så att livet är snällt mot mej. Och det värmde mitt hjärta att höra att han blivit pappa.
Han avslutade vårat korta samtal med att säga:
"We will never be seen again, but I will always fucking love you. Puss och Hej"
Och det är säkert så.
Han har sitt liv, och jag mitt.
Och de är inte synkade idag heller..
Vi kommer aldrig glömma varandra och vi kommer mer än en gång skänka varandra en tanke och minnas den där första tiden med ett leende. Då det var stormande på både gott och ont. Då vi inte kunde leva med varandra men ändå inte utan varann.
Då vi tillslut fick bryta och han fly utomlands.
Han ringde veckan innan han landade i Sverige igen. Då var Erik i mitt liv. Och sen varken hördes vi eller sågs förrän den där kvällen när vi sprang på varann igen..
Ibland undrar man varför livet är som det är.. Men det är säkert någon mening med att det är som det är..

Förvirrat och säkert ett mycket konstigt inlägg men det blir väl så när man skrivet mitt i natten..