Läges rapport

Jag jobbade mina tre dagar förra veckan trots att jag mådde helt kasst.

Gjorde ingenting i helgen. Låg i soffan omringad av tjejerna och Cidde. Vi myste helgen lång. 

Trodde jag iochmed det skulle vara piggare nu och orka jobba. 

Men inte. Har plågat mig igenom två dagar. Är så trött!

Så efter noga övervägande ringde jag och sjukskrev mig resten av veckan. 

Har inte hört något från sjukhuset så ringde dit i fredags. Hon jag pratade med visste inget men lovade att fixa så att min läkare ringer mig på torsdag. Så hoppas att han gör det. 

Hatar att gnälla, hatar att må skit. 

Vill vara pigg och glad och orka med att jobba, ta hand om barn och hemmet och kunna göra roliga saker. Inte bara sitta och glo i soffan hela tiden..

Ångest

Jag har haft en underbar helg hos Cidde. 

Fikat, myst, bio, träffat vänner och kollat på skräckisar. 

Är fortfarande massa trött, mår illa och har ständigt mer eller mindre ont i huvudet. Går omkring med ett stort kaos i det också. Svårt att beskriva och sätta ord på. Men kaos är nog närmast. Allt det känns lättare med Cidde i närheten. Även fast jag ibland bara blir helt stum och tråkig. Bara att ha han bredvid lugnar. 

Men vaknade imorse med värsta ångesten. Löjligt och hur-knäppt-som-helst. 

Men tanken på att börja jobba på tisdagkväll ger ännu mer kaos i hjärnan än vad det redan är. Och stressar mig till tusen. En vecka sen imorgon som jag sjukskrev mig själv. Ja, om de nu går med på att ändra min semester över helgen till sjukskrivning. Det vet ju ingen. Men sen går det ju åt läkarintyg. Och hur förklarar man det? Vem sjukskriver en för kaos i hjärnan? Och försäkringskassan lär väl inte godkänna det. Så det blir väl att bita ihop och stålsätta sig och gå till jobbet. 

Och jag vet. Jag vet att det är hur-löjligt-som-hest. Ja, kanske säkert mycket bättre att jobba än att gå hemma. 

Ska sluta gnälla nu och vara glad över att jag har ett jobb att gå till överhuvudtaget istället. 

Trött tråkmåns

Sitter i soffan. 

Sover och kollar på tråkiga serier. 

Orkar inte ta mig för någonting. 

Är helt totalt slut. Utslagen. Ont i huvudet. 

Jobbade till ett igår och sen klarade jag knappt stå på benen längre. 

Åkte hem och lade mig i sängen. Sov i flera timmar. Det var mörkt när jag vaknade så jag tände en massa ljus och sedan blev jag sittande i soffan tills det var dags för sängen. 

Vet inte om det är fysiskt eller psykiskt som gör att jag är så trött? Beror det på att det är något i kroppen som påverkar eller är det för att jag oroar mig?

Det är svårt att inte låta bli. Fast jag vet så väl att det är dumt. Att oroa sig för något som man inte vet om det verkligen är så. Det gör ju ingen skillnad på vad det är att oroa sig men däremot gör ju oron skillnad för dagen idag. Den blir ju så mycket sämre. Nu svamlar jag visst så jag knappt hänger med själv. 

Hur tråkig är jag inte?

Jag vill vara pigg och jobba. Vet inte om jag orkar imorgon. Det värsta är att man förlorar så mycket pengar, så man oroar sig för hur man ska få nästa månad att gå runt. 

Jag vill diska, städa och göra fint omkring mig. Nu gror det igen. 

Jag vill orka gå ut i det fina vädret.

Jag vill orka göra saker så jag slipper sitta och tänka. 

På torsdag åker jag till vilohemmet à la Cidde. Tar tåget hur trött jag än är. Längtar så efter att bara få ha hans armar om mig. Sova i hans famn. Vakna till hans andetag. 

Är bara lite rädd för att jag ska vara så tråkigt trött så jag inte orkar med planerna. Men jag får väl vara med och sitta i ett hörn och titta på. 

Ville nog för mycket i helgen som var. Måste nog bara inse att jag ÄR en trött tråkmåns för tillfället. 

Lättare sagt än gjort. 

Ska pallra mig upp och diska några glas. Har bestämt mig för att ta lite i taget så åtminstone disken blir diskad idag. 

Läkarbesök

Jag har blivit alldeles för dålig på det här med att blogga. 

Men nu känner jag att jag behöver skriva ett inlägg om mitt läkarbesök. 

Det är många som undrar. 

Många som stöttar och visar kärlek fast de inte vet vad som utreds. 

Det alla vet just nu är att jag inte får köra bil utanför 50 skyltarna. 

Jag fick träffa en överläkare på medicin. 

Han lyssnade väldigt noga på min beskrivning om vad som hänt de tre gånger som "hjärtat slagit om". 

Han frågar om jag är absolut säker på att det är hjärtat. Om jag tagit pulsen samtidigt. 

Och då känner jag:

Han tror inte på mig!

Han är den första som riktigt lyssnat, frågat om symtomen och verkligen verkat intresserad. 

Det syns nog på mig. Att jag liksom gav upp. Att jag inte orkade bli hemskickad med en klapp på axeln. 

Jag gjorde ett litet försök ett sista litet hopp om att bli trodd på. 

-Men alla såg ju. Tillochmed ambulansmännen.

Då tittar han mig djupt i ögonen. Som en gammal morfar som ska säga något viktigt till sitt barnbarn. 

-Jag tror på dig! Du beskriver allt så ingående så det finns ingen tvekan om att jag tror dig. MEN, jag tror inte att det är hjärtat. Man kan inte se hjärtat slå på utsidan. Det är helt omöjligt. Det är något annat. Jag tror på dig och jag ska ta reda på vad det är. Det finns några alternativ. En epilepsi variant som heter Jackson. Eller så har du något som trycker på hjärnan. Ja, alltså en hjärntumör!

Jag bara stirrar på honom. Hjärnan vill inte ta in. 

Han förklara hur Jackson beter sig. Jodå, låter likt.

Han berättar om de utredningar han tänker sig och sedan säger han:

-Ja, eftersom du nu står på utredning så får du inte köra bil. Ser här att du bor i stan så det blir cykel till jobbet.

Då känner jag att det rasar. 

Inte köra bil??? Är han inte klok?? 

-Men jag är ju ensam mamma! Jag måste ha min bil! Hur ska de annars kunna ta sig överallt. 

Nu kommer morfarn (heter det så) fram igen. 

Och eftersom jag inte haft några anfall där jag tappar medvetandet direkt går han med på att jag jan köra innanför 50 skyltarna. Känner jag något så är det bara att köra in till sidan och vänta. Lite svårt om man skulle befinna sig på typ E4an. 

Han gör lite undersökningar. Kollar pupiller, reflexer och sedan går han och istället kommer en sköterska som sätter ett EKG. Han vill kolla det en gång till. Utifall. 

Sen blir jag ensam en stund och poletten har börjat trilla ner. Inte bara den med bilen. Tårarna rinner medan jag klär på mig. Försöker torka dem för nu ska jag ut i korridoren som är full med människor. 

Får komma in till läkaren igen. Han berättar att han skickar remisser på undersökningar och han visar mig journalerna från mina besök efter ambulansfärderna. De stämmer inte alls. Ingen har lyssnat på de exakta symtomen. De bara tror sig ha förstått.  Han säger att det kan bli så. Och att han hellre lyssnar på patienten än journalen. 

Han lovar att han ska hitta felet. 

Det känns tryggt. 

Det sista han säger innan jag går är:

-Ingen bil utanför stan!!

Jag lovar. 

Går därifrån och kan inte hålla tillbaka tårarna. 

Tar lite blodprover och sedan åker jag tillbaka till jobbet. Stortjuter i bilen. 

Möts av Jeanette som utan att jag behöver säga något går raka vägen fram och kramar mig. Jag som hade slutar lipa!! Vi står på toa och jag berättar. Efter en stund byter jag om torkar tårarna och tar ett djupt andetag. Dags att vara proffsig. Jag bestämmer mig för att jag får bryta ihop på lördag. Och jag klarar mig. Jag klarar berätta för Maida och Lena. Jag klarar jobba mina två sista timmar. Eller ja, jag kutar runt överallt och plockar lite här och plockar lite där. Kramar på lite tanter och plockar lite där. Lyckas få maten rätt iallafall. Och sedan är det hemfärd. Har bokat tvättstugan. Så eftermiddagen går. Berättar för Jona. Ringer Julia.  Kör barn till dansen. Handlar. Pratar med syrran och vi kommer fram till att jag väntar med mamma och pappa tills de kommit hem från Vitryssland. Dumt att förstöra deras resa. Jag kör hem barn. Kör fel i första korsningen. Kör fel i andra. Barnen tycker jag är tokig. De har rätt. Min hjärna är någon annanstans. Vill inte berätta för de små. Försöker få tag i Jake går mindre bra. Han vet inget än. Måste ringa innan jag lägger ut det här.  Han ska inte behöva läsa om det innan han vet. 

Bestämmer mig för att se Blacklist. I väntan på det blir det Lyxfällan. Någon gång innan sista budgettavlan somnar jag helt utmattad. Vaknar precis innan Blacklist slutar. Piss också!!!

Masar mig till toan. Borstar tänderna. Ställer klockan. Kastar mig i säng. Somnar på stört OCH sover HELA natten. Så underbart!

Sen det sista anfallet i september. Under en månads tid har jag inte kunnat sova mer än någon timme åt gången. Legat vaken och hjärnan har gått i högvarv. 

Jag går upp. Lovar mig själv att vara stark. Kommer till jobbet. Berättar för Nina. Maida kommer. Vi börjar planera träning under dagen. Inget fel på hjärtat. Nu ska vi börja simma. På onsdag. Klockan 6 innan jobbet. Gymet måste in också. Vi ska bli muskliga och fina till sommaren. Springa vårruset. 

Jobbet går finfint! På min rast ser jag att det fattas tjejer till en bugg och foxxmix-kurs på lördag. Jag pmar CD. Hittar samåkning. Anmäler mig. Bestämmer mig för att inte alls bryta ihop på lördag. 

Städar lägenheten. Köper pizza. Filmmyser med Jona. Kassfilm! Inte läskig någonstans. 

Kan inte sova. 

Åker på kurs och bestämmer mig för inga tårar. Vill ju inte se ut som en vampyr med rinnande smink.

 Klarar mig, dansar och glömmer och har en fantastisk dag trots att jag är helt slut åker jag bara hem och duschar och sedan blir det dans. När jag är hemma pmar jag med Angelina. Bästa fina människa. Hon ger mig hopp. Hopp om att det kanske rent av kan vara  ensam-mamma-förlänge-syndrom. Att kroppen liksom säger ifrån.. För visst är det underbart att vara mamma men det är ju så mycket oro, stress och ingen rast också. Allt ansvar helt ensam. I stort sett aldrig barnledig för när E inte är hemma jobbar jag ju 30 timmar på helgen. I 9 år, har jag gjort det, ja nu hoppas vi på det!! 

På dansen berättar jag för några. Kramas i massor. 

Cidde är enligt honom själv bajsfull. Han håller på att pussa ihjäl mig! Precis vad jag behöver. Underbara man! Dansar och glömmer igen. 

Fikar med Mathilda och Julia. Vi pratar, länge. Jag berättar. De är chockade. Sen slår det slint. Jag börjar skämta. Om anfall, om bölder som växer i huvudet, om peruker (jag ska ha en lång, blond och jag ska jag slänga med håret och leka Hollywoodfru) om hur störd jag är och att vi nu fått det bekräftat iallafall. De tycker att jag är knäpp och visst har de rätt..

Jag är knäpp! Jag är störd! Men jag orkade inte gråta där bland allt folk. Skämta blev liksom lättare..

Medan jag ligger i sängen och skriver detta kommer de igen. Ryckningarna. 

Fast bara några sekunder. Har aldrig varit så kort förut. De andra gångerna har det varat från 20-45 minuter ungefär. Jag hinner ta pulsen. De är inte i takt. Verkar som det stämmer. Inte hjärtat. 

Känns tungt! Känns som en jobbig resa. På ett sätt vill jag inget veta. Det man inte vet har man inte ont av. Men det är ju liksom försent nu på något sätt. För jag vet ju. Att något är fel. Och då är det ju ändå bättre att veta vad som är fel. 

I bästa fall behöver jag vila. Näst bästa behöver jag skaffa en moppe och i sämsta en peruk, fast jag är nog hellre flintis sa jag till Julia. Lättare att dansa då. 

Känner mig även lite arg! 

Varför ska detta hända nu? Nu när jag är lycklig? Nu när jag har världens underbaraste man i mitt liv? Varför kunde inte livet bara få vara bra? Varför måste jag behöva få det nu? NU? Jag fattar inte!! 

Håll tummarna kära du! Håll tummarna att läkarens teorier inte stämmer. Håll tummarna att Angelinas teori är den rätta. 

Tusen tack alla fina ni som stöttar, smsar, ringer, pmar, kramar både via nätet och IRL. Ni är underbara! All kärlek till er!

Och du! Jag ber dig! Skulle du träffa mina föräldrar före mig eller prata med dem innan de kommer hem på tisdag. Säg inget om detta till dem! Låt mig få vara den som berättar. 

Otrolig söt och charmig

Kan du tänka dig denna lilla tös i ett par rosa kaninöron?

Du förstår ju hur otroligt sött det skulle vara. 

När Liseberg var påväg att stänga skulle hon prova lyckan i Plopp-ståndet. 

Innan hon ens hunnit satsa har hon med bara sitt leende lyckats få tre vinster. 

För bredvid oss stod två ganska dragna killar och vann. Denne ene kallar vi den lille och den andra den långe. De såg Emilia och sa att hon skulle få deras vinster. 

Hon blev överlycklig log ännu mer och tackade.  

När vi sedan kom bort till Kexchokladen stod de där också. När den lille fick syn på henne blev han jätteglad och sa:

-Men där är ju Ploppflickan!

Så när den långe fick stjärnvinsten sa den lille att han skulle ge den till Emilia. 

Men den långe tog den under armen och sa:

-Den här ska jag ha själv.

Så gick de..

Vi vann inget så vi gick mot utgången. 

Och rätt var det är möter vi killarna. Då har den långe lämnat över den stora Kexchokladen  till den lille och han går raka vägen fram till Emilia, sätter sig på knä och håller upp den mot henne och säger:

-Vill du ha den här?

Emilia blir helt ställd och alldeles knallröd i ansiktet. Hon vet inte vad hon ska säga utan tittar på Cidde och tittar på mig. 

Han frågar igen:

-Vill du ha den här?

-Eeeh ja..

Så lämnar han över den stor kartongen till henne. 

Hon stammar och tackar. 

Jag säger till Emilia:

-Det där var väl värt en kram?

Och den lille får en stor kram av henne. 

-Fast egentligen borde det vara han som skulle ha den, säger han och pekar på den långe. 

Emilia kutar fram och delar ut en kram till. 

Tre otroligt glada går från Liseberg denna kväll. Två dragna killar för att de fått en kram av en liten söt tjej och en liten söt tjej för att hon fått en massa vinster av två dragna killar!

Var visst ett tag sedan

Jag lever!

Trots en ambulansfärd förra måndagen. 

Hjärtat slog om på jobbet. 

Så jag chockade ett gäng tanter med att få åka ambulans. 

Men de hittade inget fel den här gången heller...

I övrigt flyter livet på. 

Idag är Cidde och jag påväg till Skåne för lite fest och dans. 

Emilia är hos mormor och morfar. 

Igår var vi på Liseberg och åkte oss trötta i en massa bergodalbanor. 

Emilia får äntligen åka ALLT fast hon vågade inte Atmos Fear till Jona's förtret som var tvungen att åka den själv. 

Men kul hade vi!

Kvällens sämsta dans

Det var jag det!

Igår!

Fick inget flyt alls, hittade inte känslan, kunde inte lyssna in killen och följde absolut helt noll..

Och ändå slog de så snällt och tackade för dansen. 

En gång tänkte jag:

Säg inte att du tyckte att det var bra för då ljuger du. 

För om jag tycker att jag gjort en så dålig prestation hur ska någon då överhuvudtaget kunna tycka att det är bra??

Och det hela retar mig så otroligt mycket!!

När jag börjar en dans med någon är ALLTID min ambition att detta ska bli den killens bästa dans för kvällen. Jag ska vara så lyhörd och följa honom så att han kan gå ifrån mig och tycka:

WOW!! Det blir inte bättre än så här. 

Det levde jag då verkligen inte upp till igår. Snarare tvärtom. 

Det var dock inte så illa som på Gävlemaran då jag dansade med Cleas. Så dåligt har jag aldrig dansat någonsin. Trots att det brukar vara just WOWdans när vi dansar. Fick revanch på Öland, då jag lyckades vända hans kväll från bott till topp.

Och nej, jag tycker inte att det är ett för högt krav på mig själv. Även om det är killen som för så måste jag också kunna leverera och då måste jag vara koncentrerad och lyhörd, lyssna in musiken och honom. 

Tyvärr så kunde jag inte ta min bil och åka hem igår. Jag hade två som åkte med mig. För hade jag kunnat så hade jag dragit efter en timme. 

Eller inte tyvärr utan tur faktiskt med facit i hand. 

För jag fick också tag i en som vände kvällen, som fick det att lossna. Och efter det var hela kvällen underbar. Jag lyckades nog inte bli någons bästa dans men de simmiga ögonen och stora leenden när killen tackade för dansen får mig att tro att jag inte var sämst iallafall och det kan jag leva med!

Ledig dag på vilohemmet

Efter min jobbhelg satte jag mig i bilen och körde till vilohemmet.
Det är så skönt att komma dit..

När jag körde var det värsta fullmånen och vi försökte ta kort på den men resultatet blev ju sådär...

Och vilken natt det blev...

Jag kunde inte sova och tur var väl det för Cidde drömde mardrömmar och levde rövare, höll på att bli knockad flera gånger...

Blev en riktigt rejäl frukost efter natten..

En promenad, glass och brygghäng..

På kvällen var vi ett gäng som åkte ut till en sjö.. Varken jag eller Cidde skulle bada men någon slängde av sig kläderna efter en stund..

Och hoppade i..

Varmt i vattnet sa de men snorkallt i luften...

Mys

på jobbet...

Blir så trött på reklamfilmen på TV, där vi inom äldreomsorgen rent ut sagt blir kränkta.

-Var har de satt mamma idag?? 

Jodå, vi sätter undan de gamla i ett hörn och är så upptagna att vi inte ens knappt hinner hälsa på de anhöriga som kommer..
Så är det inte!! Men visst mer resurser behöver vi men inte för att vi inte gör ett bra jobb och inte bryr oss om våra gamla utan för att 30 timmars helger inte är humant att arbeta..

Kärt besök

Så var det dags för besök av världens bästa ungdomar och pappan. 

Iår blev det inte mer än lite mat på restaurang. Vi jobbade så det var bara Jona som kunde vara med hela dagen.

Erik, Jona och Julia

Jake, som skulle tagit nästa kort fjantar sig igen..,

Emma och Adam

Pappa Sven

 Nu får vi vänta ett år till nästa gång. 

Så deppigt! 

Vi tycker ju verkligen om att umgås med dessa goingar!

Underbara söndag

Ytterligare en dag med sol och massa bad!

Och efteråt lite grillning vid husvagnen. 

Kaffepannan med vatten i bredvid. Bättre det säkra före det osäkra. 

Tindra ville vara med oss under dagen så det fick hon. 

På vägen hem lämnades Emilia hos sin pappa. 

Så denna veckan är jag barnledig. 

Lördag

När vi vaknat åkte vi till underbara Hammarsbadet. 

Det var så fint väder att båda de vuxna badkrukorna badade. 

Det behövdes lite paus från solen. 

Emilia testade hur det skulle vara att köra bilen. 

Och Cidde tog sig lite kaffe. 

Emilias småsystrar och deras mamma kom och gjorde oss sällskap. 

Cidde passade på att sova lite. 

Emilia och Molly leker med paddan. 

Och Tindra med sin mammas telefon 

Det mulnade på lite så vi bestämde oss för att testa fiskelyckan. 

Emilia kollar läget. 

Själv tänkte jag läsa men det hann jag inte. Knäppte för mycket kort. 

Vackert 

In action 

Vackra unge

Vi åkte in till Västervik för att prova lyckan där. 

Jag och barna gick och åt lite. 

Medan Cidde fiskade

Emilia fick också prova på. 

Brygghäng

Det blev inte mycket till fisk, bara en liten bebis vid namn Arthur. 

Men dock en bandyboll. 

En underbar helg igen

Vi åkte ut till mamma och pappa och hämtade husvagnen när jag slutat jobbet på fredagen. 

Barna blev hungriga och Cidde kaffesugen så ett litet stopp blev nödvändigt. 

Trodde allvarligt att jag glömt plånboken hemma men efteratt Cidde fått mig att tänka efter tre gånger kom jag på att den låg i jackfickan. 

Tur det!

Vi slapp vända hem och barna fick mat. Alla nöjda och glada!

Lite kvällskaffe behövdes för det skulle bli nattafiske.

Cidde fiskar

Och vi andra satt på bryggan och njöt av havets kluckande. 

Natten tillbringade vi på Willys parkering så det blev till att pinka i det fria för hela familjen. 

Vab

Lillsessan är sjuk. 

Feber, halsont och ont i bihålorna..

Det började igår.

Hon var ensam hemma en stund så jag hann få upp gamlingarna på jobbet. 

Sen vabbade jag resten av dagen. 

Mormor och morfar kom och hämtade henne på kvällen, så att jag kan jobba, och hon är fortfarande kvar där. 

Jag passade på att dansa lite när jag ändå hade barnvakt. 

Nu hoppas jag att hon är piggare imorgon för vi ska ut på nya äventyr över helgen. 

Puss och Godnatt för idag.