Trött

Sitter här i soffan efter en kväll på jobbet. Är alldeles slut, borde inte vara det för vi har 2 tomma rum och inte särskilt mycket att göra. Men det är jag ändå. Har legat hela helgen i soffan. Dunderförkyld. Under ett täcke i en och samma pyjamas och raggsockor. Ja, jag vet! Toltalt hel äckligt och jag stank-apa i söndags eftermiddag innan jag väl tog mej in i duschen.

Nu ska jag snart ska jag krypa ner bredvid min lilla söt som ligger i min säng och inte alls vill sova. Det är än det ena än det andra. Ont i ögat som hon slog i på dagis idag, kissa, törstig. Ni som har barn vet hur det är. Händer alla med barn någon gång. Här hör det inte till vanligheterna men just ikväll är det visst så.

Hade en mysig förmiddag med mina båda små. Jona skulle ha haft orienteringsdag så han fick vara hemma med mej istället. Härligt med lite bonus tid då han egentligen är hos sin pappa nu. Han kom igår kväll och sov över här, sen gick han till pappa igen efter skolan.

Dax att kojsa nu.

En mammas värsta mardröm

Svarade i telefonen på jobbet i onsdags, strax innan kl 12.

-Det är Eva-Marie från fritidsklubben. Det är så att Jona har ramlat ner från ett träd och..... Allting går så fort och min värld stannar så jag sliter igen dörren till kontoret för att höra bättre och säger: Kan du va snäll och ta allt en gång till?

Och det gör hon. Sen slänger jag på luren sliter upp dörren igen och säger till Jeanette som håller på att severa våra tanter middag: Jag åker. NU! Hon tittar lite konstigt på mej så jag kommer på att lite mer information kan hon nog behöva och tillägger: Jona har ramlat ner från ett träd.

Sen rusar jag till omlädningsrummet byter om på nolltid. Ut i bilen.

Och ja jag erkänner! Jag körde inte i 50 trots att jag passerade 2 skolor på vägen. Samtidigt som jag har barnets pappa på telefon.

In en snabbis på dagis. För att säga att det kan bli nån annan som hämtar Mille i eftermiddag. Och jag springer. Jag når skolan på rekordtid. När jag kommer fram till mitt skadade barn säger han i förtvivlan: Vilken tid det tog mamma. Och jag gråter nästan. Kollar över hans skador, rusar ner efter bilen, när jag är tillbaks bär Staffan(träslöjdsläraren) ut min lille grabb som kvider av smärta till bilen.

Jag kör ytterligare en gång inte i 50. När akuten på mindre än 5 minuter. Sen trodde jag att jag skulle kunna bära in honom men där misstog jag mej, dels va han alldeles för tung och dels så hade han så ont att jag knappt kunde ta i honom. Så jag rusar in och tar första bästa rullstol som jag kör in honom i. Hon i receptionen tittar lite konstigt på mej. men jag säger: han har ramlat ner fårn ett träd. Skolan har redan ringt och förvarnat. De var bara så förvånade över att jag redan var där med honom.

När jag kommer tillbaks från att ha parkerat bilen är han borta, redan inkörd på ett undersökningsrum. Det han upprepar hela tiden är. Snälla ge mej nått så det inte gör så ont.

Då vill jag ta hans smärta själv. Jag vill tiotusen gånger hellre ligga där på båren och ha ont om han hade kunnat få vara lyckligt lekande i skolan. Mitt hjärta blöder för att jag inte kan hjälp honom.

Han får sitt smärtstillande tillslut och när vi väntar på röntgen säger han helt plötsligt: Kolla mamma jag kan lyfta på armen det gör knappt ont längre. Han är tapper min grabb när de ska röntga honom lyser smärtan igenom men han sitter där tåligt ändå utan att klaga.

När vi sedan är tillbaks på akuten säger de till honom. Nu får du inte klättra i träd. Då tittar Jona på dem och säger: På några dagar. De tittar konstigt på honom så då säger han: Okej då, inte på några veckor. Jag ler för mej själv och tänker: Det är min grabb det.

Sen blir han gipsad. Högerarm är bruten. Och tummen kan han inte röra. Vänsterarm är rejällt stukad och näsan är förmodligen också bruten. Han har en fläskläpp som heter duga och några tänder som gått av. Och en massa massa ont.

Idag är han lite bättre och har tillochmed varit borta på skolan en sväng. ALLA skulle kolla och känna, hans närmasta vänner bildade skyddsmur mot alla som rusade på honom. Jona bara mös. Och mamman fick se trädet. Jag är verkligen tacksam över att han inte är värre skadad än va han är. Det var ett högt fall med händer och huvud först.

Julia 13 år

Idag får jag ytterligare en tonåring i huset. Fast det känns onekligen som att hon varit där ganska länge. Men jag ska absolut inte klaga det kunde vart MYCKET värre. Änsålänge har jag inte blivit drabbad av allt för många utbrott utan snarare uppbrott. Hon är ju inte barn längre och inte heller vuxen. Fast hon vill allt vara lite äldre än vad hon är.

Ibland vet jag inte var hon ha fått luft ifrån för hon har blivit kaxig och lite uppkäftig men det är inte utan ett leende inombords som jag vissa gånger är tvungen att tillrättavisa henne. Min lilla tysta och försynta tös har börjat visa vad skåpet ska stå och vill göra sin röst hörd i sammanhanget.

Hon har alltid varit liten men naggande go. Redan från start. Hon hade BBs genomtiderna gällaste skrik men som tur var användes det inte allt för ofta.

Hon lärde sej prata rent redan innan hon var 1,5 år men hon pratade bara hemma.

Både på dagis och senare i förskoleklassen dröjde det ett halv år innan hon överhuvudtaget sa ett ord till någon vuxen, följande halvår viskade hon bara.

När hon var 4 år började hon på sin första danslektion alldeles ensam, de första gångerna var jag tvungen att sitta inne på lektionerna för att hon skulle känna sej trygg, sen kunde jag flytta ut och sitta i omklädningsrummet men hon gick ut minst en gång för att kissa, men det var nog mest för att bli övertygad om att jag faktiskt satt där. Efter ytterligare några gånger kunde jag få gå ut och gå undertiden.

Det var med spänd förväntan som jag satt på hennes första föreställning. Skulle hon överhuvudtaget våga gå ut på scen? Jodå, hon var minst av alla när hon äntrade scen, men hon hade det största leendet. Hon fullkomligt strålade. Det var härligt att se.

Jag är så oerhört gald och tacksam att min tös finns här och att hon får fira sin 13 åriga födelsedag. Utan min rådiga och snabbtänkta syster hade hon inte fått göra det.

Jag brukar aldrig stirra upp mej och tappa fattningen, men en dag när Julia var 1,5 år och vi var hemma hos min syster och hennes barn, fick hon en skumtomte. Syrran och jag satt och pratade och Julia mumsade på sin tomte sittande i mitt knä. Rätt va det är blir hon alldeles stilla. Halva tomten har fasnat i hennes hals. Min syster sliter barnet ur min famn, vänder henne uppochner daksar henne i ryggen men inget händer, hon lägger henne med magen neråt över sitt knä och men inget händer då heller, jag tappar kontrollen fullständigt och skriker och gapar att hon måste göra något.

Till slut när min lilla älskade unge är alldeles blå om läpparna och slapp i kroppen har hon lagt henne i sitt knä men huvudet bakåt och stoppat ner fingrarna i halsen på henne och lyckats få ett litet grepp om den hala skumtomten och får ut den. Jag gråter mer än mitt barn som bara kippar efter andan och tittar på mej med sina stora gröna ögon. Jag sitter länge efter och bara håller henne i min famn.

När hon var 6 år drabbades hon av löss. Det gick på skolan och en dag efter att hon kommit tillbaka från sin pappa upptäcker jag att hon kliar sej en massa i huvudet. Jag ser efter och hela hårbotten är full av småkrypande djur och gnetter. Jag gör en behandling på henne men det hjälper inte ett dugg och luskammen tar inte i hennes tunna hårstrån.

Efter 3 behandlingar och en helt uppfrätt hårbotten ringer jag hennes far och säger: Kom hit med hårtrimmen. Han blir lite småttchockad för grabbarna sitter redan med endast 5 mm långt hår. Jag säger åt honom om du så måste raka mej med så ska Julias hår bort. Och så blir det. Först åker mitt hår, när jag står där med 1,5 cm på huvudet är det dax att låta de röda långa lockarna falla. Jag kunde inte stanna kvar i köket och titta. Men när jag från min plats i badrummet hör storebror sitta och skratta och reta henne för att hon ser ut som en kille är det dax att torka tårarna över de fallna lockarna och gå ut och vara mamma.

Jag spänner ögonen i Jacob och säger: Om du skrattar och kallar henne för kille kommer resten i skolan också att göra det. Men om du när vi imorgon gjort henne lite tuff med gelé i håret säger att det är nya modet kommer även de andra tycka det. Så blev det.

Efteratt barna gått iväg på morgonen ringer jag skolan och förvarnar fröknarna. De tar emot henne i kapprummet där även Moa står. Julia hänger av sej alla kläder utom mössan, vänder sej mot Moa och säger: -Det är nog bäst att du sätter dej ner. Moa tycker att hon är lite konstig och undrar varför. -Jo, förstår du, det är nog bäst så. Moa sätter sej, lite frågande ner och då sliter Julia av sej mössan. Moa flämtar. Och Julia tittar på henne med de stora gröna ögonen och säger:-Jag sa ju att det va bäst att du satt ner.

Sen blev hon känd. I hela skolan. Som den häftiga tuffa korthåriga lilla tjejen.

Hon är världens goaste. Snäll och omtänksam. En riktig solstråle.Hon har alltid tyckt om att vara med och hjälpa till. Med allt och nu kan hon både tvätta och laga lite mat själv.

En söndag för någon månad sedan låg det en hög med oviken tvätt i ett hörn i soffan. Hon hade inget att göra så hon satte på TVn och sa: -Nä på det här stället finns det ju ingenting att göra så jag tar väl och viker lite tvätt då.

Om hon var en liten extra mamma åt sin 3 år yngre bror är det ingenting mot vad hon har varit och är åt sin lillasyster. Hon har bytt blöjor, lagar välling, klär på, klär av, fixar hår, hämtar och lämnar henne på dagis. Går ut med henne. Leker med henne.

Och inte för att hon måste utan för att hon tycker om det och lillan så mycket. Och de har så roligt ihop de där två.

Hon älskar att vara med sina vänner, dansa, sjunga och skriver egna låtar. Som de flesta tonåstjejer älskar hon kläder och smink. Min garderob får jag inte ha ifred. Varken på klädfronten eller skofronten.

Hon är helt underbar en riktig pärla som man inte kan finna någon annanstans

Lilla Krogen

På söndag fyller Julia år.
Hon ville bli firad på ett speciellt sätt och inte som vi brukar så idag var vi allihop på Lilla Krogen och åt, mormor, morfar och farmor var också med.

Det var riktigt trevligt och en massa massa gott.

Mysigaste

Jag har sovit dåligt inatt. Huvudet har värkt så.

Jag har även haft en liten rädd tösabiten bredvid mej halva natten. Det är det underbaraste man kan ha. Den lilla varma kroppen bredvid och ljudet av hennes jämna andetag ger en otrolg frid i sinnet. Det är så man vill stoppa tiden och alltid ha henne liten.

Inte konstigt kanske att Drifters titelspår på nya sidan; "Ljudet av ditt hjärta" har kommit att bli en av mina absoluta favoriter just nu. Den går på repit dagarna i ända här hemma. Hade gärna spelat den för dej men jag skriver iallafall ner texten här: (jag hoppas att den blir rätt)



" Stillhet och tystnaden har lagt sej,
du ser på mej som bara just du kan.
Jag tänker på allting som du sagt mej,
tänk om tiden gick att stoppa ibland.


Jag vill vakna till ljudet av ditt hjärta,
känna värmen av din hud som smeker mej.
Jag vill somna till ljudet av ditt hjärta,
jag vill alltid va i närheten av dej.


Jag tänker på hur allt har fått en mening
som den dagen då vi mötes du och jag
Våra hjärtan är för alltid en förening
av kärleken vi delar varje dag.


Jag vill vakna till ljudet av ditt hjärta
känna värmen från din hud som smeker mej.
Jag vill somna till ljudet av ditt hjärta
jag vill alltid va i närheten av dej."

Männen som ligger bakom denna underbara låt är Tomas G:son och Henrik Sethsson

Bortappad Mille

Idag var min lilla tös på sin barnkör.
Den har kommit att blivit höjdpunkten på hennes vecka.
Att få välja ut en sittdyna placera den bredvid sin bästis Selma (dagar yngre än Mille)
och sedan säga Hejdå till mamma.

För mej blir det ett besök i cafét och en pratstund med min bästa vän
Anna(Selmas mamma) eller hennes man Leif beroende på vilken som kör
just den dagen.
Idag var hela familjen med vilken också innefattar storasyster Silva 7år på onsdag. Anna och jag fastnade i ett samtal och jag missade helt barnkörens slut. När jag kom på att jag var 5 minuter sen sprang jag iväg för att hämta min lilla söt. Men både hon och skorna var borta. Jag sprang
till Selma men hon hade ingen aning om var Emilia tagit vägen så jag fortsatte att leta i leklandet men inget barn.

När jag sedan kommer ut på kyrktorget igen är hon fortfarande borta.

Men så kommer han, dagenshjälte, bärande på en storgråtande Emilia. Han hade hitta
henne ute på parkeringen vid våran bil.

Nu har vi bestämmt att om mamma inte står och väntar vid skorna när kören är slut så
ska hon vänta på en av bänkarna på kyrktorget tills mamma kommer dit och hämtar henne.

Vilken tur att jag köpte med mej en chokladboll från cafét som det lilla hulkande barnet fick
trösta sej med i bilen efter massa kramar och pussar av mamma.



Min lilla söt, hon har lånat storasysters smink och gjort sej alldeles jättefin..

Värre

Idag är en av mina värre dagar.
Då min huvudvärk känns som att det sitter någon med en kniv och trycker rätt in i hjärnan. Efter 7,5 veckor har jag nästan vant mej vid värken. Jag har slängt ut flera hundra på olika läkarbesök och fått en hel rad med med diagnoser. Virus. biverkningar av p-piller, spänningar och sista gången fick jag en remiss till röntgen så nu är det bara att vänta på att det blir den 1 oktober. Lite smått skrämmande faktiskt. Samtidigt som man vill veta vad felet är så vill jag ju inte att den ska visa något.
Så det är väl bara att fortsätta att bita ihop och göra det bästa som går av situtionen. Fast när jag sitter här hemma och tittar runt i lägenheten så känner jag bara för att gråta. Det har nog aldrig varit så ostädat och så många dammråttor som kryper runt på golvet. Fast just nu finns inte orken och prioritering är att klara jobbet och ta hand om barna.

Lovar..

min blogg ska INTE bara handla om mina illbattingar..
Det blev visst bara så just nu..

Hur kan man älska??

Jag har alltid velat ha många barn. 4 är egentligen enligt mej inte alls många utan ganska få. Men jag är oerhört glad och tacksam för de jag har fått.

Men när jag var en ung mamma till min Jacob satt jag hemma i köket hos en av min barndoms bästa vänner och pratade med hennes pappa. Han var hemmaman skötte barn och hushåll medan mamman jobbade som lärare. Det fanns 12 barn i familjen.
Jag hade ett barn men tanken på ett till fanns fast jag var så orolig över att kunde jag verkligen älska ett till lika mycket som jag älskade min Jacob.Då sa han något till mej som följt mej sedan dess.
"Folk tycker nog att jag är galen. Men om jag inte hade älskat vart och ett av mina barn så otroligt mycket som den egna individ de är så hade jag aldrig haft så många"

Och bara ett år senare blev jag själv varse att så var det.
Det bara är så, man fylls helt enkelt av en sån otrolig kärlek att man inte kan tänka sej ett liv utan att de inte fanns.

Det dummaste jag gjort i mitt liv var att lämna mina barn och flytta 20 mil bort. Idag kan jag inte begripa att jag trodde mej älska en man så mycket att jag skulle kunna vara utan mina barn. Jag grät och saknade varje dag. Min yngsta dotter kunde inte på långa vägar fylla tomrummet efter sina syskon.

Den dag då jag med brustet hjärta 8 månader senare ätervänder var nog utan att jag då visste om det den näst bästa dagen i mitt liv. Den bästa var helt klart den dagen då jag i domstol fick tillbaks dem på halvtid. Jag hade fått tillbaka glädjen och lyckan i mitt liv igen.
Och idag finns ingenting som skulle få mej att lämna dem igen.

Jobbigt?? Nä inte ett dugg

Det är många som frågar mej om det inte är jobbigt att vara ensam mamma till 4 barn. Det finns bara en sak jag kan svara på den frågan och det är: Nej.

Varför skulle det? Jag har ju privilegiet att få umgås med de 4 personer som jag älskar mest i hela världen. Det är väl inte jobbigt, bara en stor förmån. De ger så otroligt mycket mer än de tar. Deras bubblande skratt som man hör varje dag. Det finns väl inget bättre och alla härligt goa kramar man får. Jo,visst bråkas det ibland men vart finns det inte konflikter? Det gäller bara att kunna lösa dem.

Jag kommer mycket hellre hem efter en dag på jobbet och hämtning på dagis och möts i dörren av ljudet från Jacob´s Guitar Hero spel, snubblar över Jona´s och hans kompisar skor innanför dörren samtidigt som jag upptäcker att mina båda klackskor är på vift och kvar i hallen står 2 par rosa tygskor. Än att mötas av tystnaden när de stora barna är hos sin pappa.

Att ha en god dialog med mina barn är något som jag strävar efter.

Fasta regler och mycket kramar. Ömsesidig respekt och en stor dos berömm.

Att jag sedan är för barnarbete skäms jag inte för ett dugg. Barn mår inte dåligt av att hjälpa till hemma. Diska, städa, tvätta, laga mat och sorterar sopor.

En dag kom Jacob 15 är och tackade mej efter att ha upptäckt att han va den enda i klassen som faktiskt kunde tvätta och laga lite mat själv.

Den dagen han flyttar hemifrån kommer jag stolt bära hans flyttkartonger i vetskap om att han faktiskt kommer kunna klara sej helt ensam.

Första gången

Det här är första gången för mej.

Känns lite trevande så här i början men hoppas att jag ska komma igång såsmåningom.

Kommer skriva om det som rör sej i mitt huvud.
Ibland är det säkert väldigt strukturerat och begripligt lika ofta som det kommer vara en väldig röra.
Men det är väl kanske lite för att reda ut den som jag börjar..




Spännande ska det bli iallafall..


Så här kan jag se ut, när jag lockat mitt hår i en timme. Det händer alltså inte varje dag.