Jag har alltid velat ha många barn. 4 är egentligen enligt mej inte alls många utan ganska få. Men jag är oerhört glad och tacksam för de jag har fått.
Men när jag var en ung mamma till min Jacob satt jag hemma i köket hos en av min barndoms bästa vänner och pratade med hennes pappa. Han var hemmaman skötte barn och hushåll medan mamman jobbade som lärare. Det fanns 12 barn i familjen.
Jag hade ett barn men tanken på ett till fanns fast jag var så orolig över att kunde jag verkligen älska ett till lika mycket som jag älskade min Jacob.Då sa han något till mej som följt mej sedan dess.
"Folk tycker nog att jag är galen. Men om jag inte hade älskat vart och ett av mina barn så otroligt mycket som den egna individ de är så hade jag aldrig haft så många"
Och bara ett år senare blev jag själv varse att så var det.
Det bara är så, man fylls helt enkelt av en sån otrolig kärlek att man inte kan tänka sej ett liv utan att de inte fanns.
Det dummaste jag gjort i mitt liv var att lämna mina barn och flytta 20 mil bort. Idag kan jag inte begripa att jag trodde mej älska en man så mycket att jag skulle kunna vara utan mina barn. Jag grät och saknade varje dag. Min yngsta dotter kunde inte på långa vägar fylla tomrummet efter sina syskon.
Den dag då jag med brustet hjärta 8 månader senare ätervänder var nog utan att jag då visste om det den näst bästa dagen i mitt liv. Den bästa var helt klart den dagen då jag i domstol fick tillbaks dem på halvtid. Jag hade fått tillbaka glädjen och lyckan i mitt liv igen.
Och idag finns ingenting som skulle få mej att lämna dem igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar