-Det är Eva-Marie från fritidsklubben. Det är så att Jona har ramlat ner från ett träd och..... Allting går så fort och min värld stannar så jag sliter igen dörren till kontoret för att höra bättre och säger: Kan du va snäll och ta allt en gång till?
Och det gör hon. Sen slänger jag på luren sliter upp dörren igen och säger till Jeanette som håller på att severa våra tanter middag: Jag åker. NU! Hon tittar lite konstigt på mej så jag kommer på att lite mer information kan hon nog behöva och tillägger: Jona har ramlat ner från ett träd.
Sen rusar jag till omlädningsrummet byter om på nolltid. Ut i bilen.
Och ja jag erkänner! Jag körde inte i 50 trots att jag passerade 2 skolor på vägen. Samtidigt som jag har barnets pappa på telefon.
In en snabbis på dagis. För att säga att det kan bli nån annan som hämtar Mille i eftermiddag. Och jag springer. Jag når skolan på rekordtid. När jag kommer fram till mitt skadade barn säger han i förtvivlan: Vilken tid det tog mamma. Och jag gråter nästan. Kollar över hans skador, rusar ner efter bilen, när jag är tillbaks bär Staffan(träslöjdsläraren) ut min lille grabb som kvider av smärta till bilen.
Jag kör ytterligare en gång inte i 50. När akuten på mindre än 5 minuter. Sen trodde jag att jag skulle kunna bära in honom men där misstog jag mej, dels va han alldeles för tung och dels så hade han så ont att jag knappt kunde ta i honom. Så jag rusar in och tar första bästa rullstol som jag kör in honom i. Hon i receptionen tittar lite konstigt på mej. men jag säger: han har ramlat ner fårn ett träd. Skolan har redan ringt och förvarnat. De var bara så förvånade över att jag redan var där med honom.
När jag kommer tillbaks från att ha parkerat bilen är han borta, redan inkörd på ett undersökningsrum. Det han upprepar hela tiden är. Snälla ge mej nått så det inte gör så ont.
Då vill jag ta hans smärta själv. Jag vill tiotusen gånger hellre ligga där på båren och ha ont om han hade kunnat få vara lyckligt lekande i skolan. Mitt hjärta blöder för att jag inte kan hjälp honom.
Han får sitt smärtstillande tillslut och när vi väntar på röntgen säger han helt plötsligt: Kolla mamma jag kan lyfta på armen det gör knappt ont längre. Han är tapper min grabb när de ska röntga honom lyser smärtan igenom men han sitter där tåligt ändå utan att klaga.
När vi sedan är tillbaks på akuten säger de till honom. Nu får du inte klättra i träd. Då tittar Jona på dem och säger: På några dagar. De tittar konstigt på honom så då säger han: Okej då, inte på några veckor. Jag ler för mej själv och tänker: Det är min grabb det.
Sen blir han gipsad. Högerarm är bruten. Och tummen kan han inte röra. Vänsterarm är rejällt stukad och näsan är förmodligen också bruten. Han har en fläskläpp som heter duga och några tänder som gått av. Och en massa massa ont.
Idag är han lite bättre och har tillochmed varit borta på skolan en sväng. ALLA skulle kolla och känna, hans närmasta vänner bildade skyddsmur mot alla som rusade på honom. Jona bara mös. Och mamman fick se trädet. Jag är verkligen tacksam över att han inte är värre skadad än va han är. Det var ett högt fall med händer och huvud först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar