Jag hatar

att klaga och lyssna på när andra ständigt gör det.
Jag älskar egentligen mina barn och trivs alldeles utmärkt med livet och mitt jobb
MEN....
Just precis nu vill jag bara slänga allt åt....
Och lägga mej ner i flera dagar och bara stortjuta..
Känns som att jag är 2 cm från väggen..
Det har varit såå mycket i höst.
Läkarbesök, tandläkarbesök, farande hit och dit på en massa saker med barna..
Oro över Mille och hennes saknad över uteblivna pappa helger.. Det är 6 helger av 8 sen augusti som han inte brytt sej om att komma och hämta henne.
Han bryr sej inte ens om att ringa mer än 2 ggr i veckan.. Och detta är tydligen mitt fel.
Får väl skylla mej själv då att jag får ta smällen med ett ledset barn.
Så ja.. Varför klagar jag??
Och jobbet..
Har varit rätt jobbigt oxå.. Inte så att det varit jättetungt men psykist jobbigt med allt som är nu. Och nu när min stackars jobbarkompis som aldrig annars är sjuk är det i helgen och de inte kan få in någon som varit hos oss tidigare säger chefen:
Ta den jag hittar annars får du jobba själv. Så på söndag ska jag jobba med en, som visst är jätteduktigt men som inte varit hos oss och inte har deligering så vem är det som kommer få springa som en galning och in till ALLA för hon kan kommer ju inte kunna slutföra jobbet hur duktig hon än är.. Men jag ska väl vara glad. jag är ju åtminstone inte ensam..
Sen är jag förkyld och har ont i lugnorna så sova gör jag inte.
Kanske därför att jag är som jag är nu..
Som sagt jag älskar mina barn överallt annat men nog märks det att jag inte haft en enda barnledig helg där jag bara kunnat strunta i alla måsten och bara sova och dansa lite sen i augusti..
Men men jag ska ta mej i kragen och sluta klaga..
Imorgon är jag säkert som jag brukar igen..