Min lilla

dipp gick över ganska snabbt.
Redan dagen efter hade det lättat lite och jag mådde bättre..

Fick en fråga av en vän i lördags.
Det började väl med att jag sa att jag blev sur över vad det nu var.
-Sur? sa min vän. Kan du bli det?
- Men det är väl klart att jag kan.
- Du är ju alltid glad.
-Nädå..
-Jodå tillochmed halv 7 på morgonen på dagis så är du det. Och hur många är det? Men du ler alltid och är alltid så glad..
Tack! Det gör en ju ännu gladare..
Men jag lovar. Jag kan bli både arg och sur.
Fast det är oftas befogat när jag blir det och går över ganska fort.
Jag skäller lite och surar en kvart eller nått och sen är det oftas borta..

Jag har funderat lite över det där..
Visst kan jag ibland känna att jag inte räcker till och att jag vill mer än vad jag kan av olika själ. Men varför ska jag deppa över att livet är som det är? Det är mycket bättre att gå igenom det med ett leende på läpparna och vara glad över det man har istället för att tråna och sura över det som man inte har.
Jag har ett underbart liv.
Fina underbara barn, 4 stycken, vilka gör mej full av glädje och vilken rikedom de är! Och massa kärlek.
Ett jobb.
En lägenhet.
En bil som startar fast det är kallt.
Underbara föräldrar som ställer upp i vårt och torrt.
Och sist men inte minst; Härliga, fantastiska vänner.
Så vad ska man önska sej mer??
Möjligtvis en danskväll då. För nu var det väldigt längesen..