Attans oxå!!!

Jag missade ju totlat att blogga igår..
Vilken hemsk och fruktansvärd mamma jag är..
Jo, det är absolut sant.
För igår fyllde min älskade lilla unge 15 år och det missade jag att skriva..

GRATTIS JULIA på din dag!!

Fast din mamma är helt förvirrad..

Fira

I fredags kväll firade vi Julia. Hon fyller 15 på tisdag.
Hon hade valt Ostochskinkpaj och en Chokladmarängtårta till mat..
Väldigt gott tyckte våra gäster.

Här kommer receptet på tårtan:

CHOKLADMARÄNGTÅRTA
8 äggvitor vispas hårt
4 dl socker
1½-2 påsar hackad mandel
4 msk kakao
blandas..
Rör sedan försiktigt ner äggvitan i socker-mandel blandningen..
Smörj ett bakplåtspapper väl på en långpanna. Och bred ut smeten på det.
Grädda i 150grader ca 30 minuter.
Låt svalna på galler.
Jag brukar låta bakplåtspappret vara kvar.

Kolakräm:
8 äggvitor
2½ dl socker
2½ dl grädde
Blandas i en gryta.
Sjudes till det tjocknar. Rör under tiden.
Rör sedan ner
150 g blockchoklad
150 g smör
Bred krämen över tårtbotten.
Ställ tårtan sedan i frysen.
Garneras med 3 dl grädde och gärna lite vindruvor..
Blir det tårta över.. Ta av vindruvorna och frys in igen med grädden på.
Det blir gott det med dagen efter..
Ett tips är annars att dela tårtan och bara ta upp en halv åt gången.

2-årsjubileum

Av en ren lite slump (eller egentligen inte en slump utan Henkes (ja, eller mitt för att jag tjötar så mycket och skulle i allt tjöt kolla när jag skrev mitt 1a inlägg och vpis så upptäckte jag att det va 2009-09-15) fel för att han undra hur jag ihelafriden hinner blogga (Å nu rörde jag till allt ordentligt)) nu ikväll så kom jag på att min blogg faktiskt firar 2 år.. Det var alltså idag för 2 år sedan som jag gjorde mitt första trevande försök att blogga..
Så då säger jag:

GRATTIS på 2 årsdagen!!! till mej själv..
Och firar mitt jubileum med att krypa i säng..

Natti å puss å kram alla fina

Men nu blev det ju fel juh!!

Ja, nu blev det inte alls som vi tänkte oss.
Julia skulle ju slänga kryckorna i källarförrådet och kunna få gå som vanligt idag juh, eller ja, det var ju det vi trodde. MEN inte då.. Det hade inte hänt NÅGONTING på 3 veckor..

Vi tar det hela från början för alla har nog inte hängt med..
Vecka 29 började Julia få ont i sitt knä.. Ont alltså, ont, MEGA ONT!!
Vecka 31 när jag träffade henne hade hon så ont så hon knappt kunde gå och man såg smärtan lysa i hennes ögon.. Jag sa till henne att be pappa ringa vårdcentralen dagen efter eftersom hon var hos honom då.. De får komma dit dagen efter. Hon visar upp sitt svullna och väldigt onda knä.. Läkaren säger att det säkert är en slemhinna i knät som brustit och skickar hem henne. Men för säkerhets skull så skickar han en remiss ner till röntgen..
Så vi åker till Stockholm vecka 32, Liseberg på måndagen i vecka 33. På onsdagen samma vecka har hon fått tiden till röntgen..
Morfar följer med och de blir hemskickade direkt efter.
Torsdagen i vecka 34 ringer telefonen på jobbet. Det är Julias pappa som säger att en läkare på vårdcentralen ringt och sagt att Julia brutit benet.. Hajjar ni chocken! Hon har alltså gått med ett brutet ben i 5 veckor. Vi får komma till akuten. Hon får kryckor och absolut förbud att stödja på benet i 3 veckor. Julia lider. Nu har hon ju inte längre ont i knät. Istället gör det ont överallt annat. i händer, armar, andra knät och höften, för testa att bara stå på ett ben och hoppa fram så ett tag så får ni se hur ont man får.

Julia helt ovetandes om att hon går omkring på ett brutet ben

Idag iallfall så hade de där 3 veckorna gått. Och nu trodde vi ju alldeles säkert att det skulle vara läkt.
Men läkaren kommer in och frågar hur det gått. Om hon verkligen inte gått på benet. Vi erkänner att under konfirmationsgudstjänsten så gick hon på det men inte annars.. Han tycker det är märkligt. För det har inte hänt någonting på hela tiden. INGENTING! Skadan ser likadan ut.. När vi sedan berättar hela storyn så är han inte lika förvånad längre. Det är den mjukare delen inne i benet den som ser ut som frigolit eller en svamp som han liknade det vid som är ihop tryckt. Alltså hela benet är inte av. Och efter 3 veckor borde det vara läkt.. Men nu kommer det ju i ett annat ljus. 8 veckor sedan skadan uppkom. Ditt ben måste ha varit helt av från början. Då stämmer det bättre. På 6 veckor med gips och kryckor brukar ett sådant benbrott vara helt läkt. Men med 5 veckors belastning så är läkningsprocessen fördröjd och det är inte alls konstigt att det inte hänt något..
Men eftersom hon inte har ont längre så räcker det med ytterligare 2 veckor på kryckor och nu med mer och mer stöd på benet.. Om en vecka räcker det tillochmed med bara en krycka..
Men om smärtan kommer tillbaks så är direkt kontakt med ortopen. Inte ens vänta en dag.

Jag trodde jag skulle få hem min ängel.. Hon har valt att stanna hos pappa undertiden som hon hoppar fram. Och jag förstår henne totalt. Fast jag saknar henne nått fruktansvärt. Det är inte kul att bo i en takvåning 3 trappor upp utan hiss om man måste hoppa på ett ben upp och ner hela tiden. Pappa bor däremot i enplans villa.. Så nu får jag vänta, vänta 1,5 vecka till för sista dagarn klarar hon nog trappan säger hon..

Tillökning

Den här lilla godingen har flyttat in hos mej.. Närmare bestämt i Jakes rum..

Visst är hon otroligt vacker, Jakes nya ögonsten? Misty är hennes namn.
Ni skulle sett Jakes min när vi satt i sängen och beundrade henne första gången idag..
Han hade ett stort leende på läpparna och i ögonen lyste kärleken..
De kommer bli ett vackert par de där två.. Ja, det har jag redan sett.. Och det klingar ljuv musik från dem..
Najs värre!!
Vill du höra deras första framträdande så ta dej till Huskvarna och Karamell-festivalen på fredag 16e september kl. 19.25 då entrar de scenen tillsammans med de övriga i A Monumental Coronation..

Kom på

att jag kanske inte kan sitta och skriva att vissa inte är menade att ha det antal barn de har..
För visst är varenda liten unge som finns meningen och en underbar liten varelse på sitt sätt..
I detta fall som syftades på här är det väl i stort sett inte barnens fel att det är som det är..
Och däri ligger även grunden till uttalandet..
För att göra det mer bergripligt.
Om mina barn gör uppenbarliga fel. Då säger jag till dem.
Det är inte okej att slå andra, ta saker från andra, skrika åt mej eller slå mej, vare sej hemma eller i affären. Det handlar om ren hyfs och ömsesidig respekt något jag tycker att ett barn likväl som en vuxen ska visa och lär man sej inte det från början så är risken att man får det väldigt jobbigt senare i livet.

Vi tar några exempel:
Låt oss kalla familjens äldsta barn för Lisa.
Det sitter ett gäng barn i sandlådan och leker. Lisa leker lite längre bort men får syn på barnen därborta i sandlådan. Hon tar sats och verkligen rusar fram mot ett av barnen. Och börjar slå på det.. Ett barn som sitter och leker helt utan att ha gjort någonting alls.
Vad skulle du göra då om Lisa hade varit ditt barn??
Jag tror att många av oss i en sådan situation skulle gå fram till barnen ta bort Lisa och titta bestämt på henne och säga: Att sådär gör man inte! Man får inte slå andra! Och jag skulle om inte mitt barn hade slutat helt enkelt lämnat lekplatsen för att verkligen visa att det inte är okej att slå andra.
Men Lisas mamma gör följande:
Står kvar och fnissar lite, samtidigt som hon säger fnissande:
-Men lilla Lisa då.. hihihihi så du gör hihihihi..

Ett liten 2 åring sitter på sin trehjuling. Lisa 5 år för syn på detta.
Hon rusar fram och puttar av den lille som ramlar i backen och slår sej och börjar gråta.
Lisa trampar lyckligt iväg på hans cykel.
Lisas mamma:
Hihihihi, men Lisa då,, Hihihihi, så duktigt du cyklar. hihihi..
Jag kan ju säga att denna gången går jag först fram till lillen på marken, tröstar, tar honom i famn, springer sedan ifatt Lisa. Lyfter av henne från cykeln tar ett stadigt tag om en hennes axlar och tittar henne i ögonen och säger med bestämd röst:
-Så där gör man inte. Lillen hade cykeln först. Man puttar inte av någon. Du är större. Du måste visa hänsyn till de som är mindre.. Du får vänta tills Lillen inte vill cykla längre..
Lisa skruvar på sej och tittar på mej helt likgiltigt.. Medan hennes mamma fnissar ännu mer och säger att så farligt va det väl ändå inte..
Jag släpper Lisa och sätter upp Lillen på cykeln igen.. Och lämnar inte hans sida förräns han inte vill cykla mer..

Ja, ni kanske förstår.. Varför min vän uttryckte sej så att vissa inte borde ha 4 barn.. Då detta bara är två exempel.. Lisa har under hela sin uppväxt haft en mor som sått och fnissat istället för att göra någor radikalt åt saken. Att sedan faktiskt komma och gnälla över hur jobbigt det är tycker jag inte att man kan göra i en sån sitution då man faktiskt själv är den som skapat problemet.. Ett barn som inte får gränser från början som inte lär sej rätt och fel redan som mycket liten blir inte lättare att handskas med som större.. Och om man då som vi tyckte producerar fler istället för att faktiskt uppfostra dem man redan har kan man tycka är lite fel ute..
Jag har 4 barn, hade kunnat tänka mej fler. MEN hade jag känt att mina var ouppfostrade, att de saknade respekt gentemot andra och att de uppenbarligen gav sej på andra stup i kvarten då skulle jag allt tagit mej en funderare över om jag var tillräckligt lämpad som mamma.. Om jag gjorde nått fel.. Om jag i min uppfostran hade brustit någonstans. Alla barn är inte lika. Alla barn behöver ha sitt sätt att bli tillsagda på. Jag sätter gränser. Jag hotar inte mina barn med utegångsförbud eller dataförbud eller vad det nu är om jag inte heller kan fullfölja min hotelse.. För gör ett barn ett uppenbart fel så ser jag inget fel i att det faktiskt kan bli lekförbud eller dataförbud en dag. Och det har det blivit.. Efteratt de fått en förklaring på vad det är de gjort fel. Och de har köpt det. Visst har det varit tårar men de har förstått att nu gjorde jag fel. Men de har känt att nu får jag ta konsekvensen av mina handlingar.. Thats it liksom.. Nu händer detta inte ofta. Väldigt sällan faktiskt.
Då jag försöker att istället leva i en atmosfär av ömsesidig respekt.
Jag älskar mina barn. Mer än något annat på den här jorden. Jag önskar dem bara allt gott i hela världen. Och det är något som de behöver få veta. Varje dag.
Jag involvera mina barn i vårat gemensamma liv. Istället för att jag som vuxen jämt och ständigt ska bestämma saker över deras huvuden så har vi famljeråd. Då vi sätter oss ner och går igenom vad vi alla vill och sedan jämkar vi oss fram till en lösning som alla tycker är bra. Inte lätt alla gånger men de får lära sej att ge och ta. Att det inte alltid kan bli som bara jag vill, utan att de måste ta hänsyn till varandra av de andras önskemål. Jag tror att det gör att de får ett större perspektiv på livet. Att inte hela världen faktiskt bara kretsar runt just bara mej.. men sen älskar jag de dagar då jag kan bara ta ett av barnen och låta hela min värld bara kretsa runt just det barnet.. Där vi bara jag och barnet gör precis exakt det som det önskar denna dag.. Tyvärr blir det alldeles alldeles för sällan men jag önskar och hoppas att det ska kunna bli oftare framöver..

Ojdå.. Det här blev så mycket längre än vad jag hade tänkt.. Jag hoppas att några av mina förvirrade tankar ändå är lite begripliga.. Nu har hon lite brått mammann för att hinna till jobbet i tid.. Kan ju knappast skylla på att jag bloggat.. Det skulle ju va knasigt värre... Så skynda, skynda..

Hemsk mamma

Just nu känner jag mej som världens hemskaste mamma.
Emilia har haft ont i huvudet lite till och från det sista.
Det var väl först igår som jag på allvar började tro att det möjligtvis kan vara migrän hon har. Då hon även mådde illa. Ikväll kom den tillbaks igen, och hon mår illa och har samma glans i ögonen som storebror Jona har när han har ett migränanfall..
Ja, ni ser. Jag har redan gett min yngste son detta fruktansvärda lidande och nu verkar det inte bättre än att även lillan ärvt det.
Efter en halv brustablett alvedon och lätt massage i panna och hårbotten slappnade hon av och hennes ontrynka i pannan försvann så nu hoppas jag innerligt att hon somnat i sin säng.. Ska strax gå in och kolla till henne igen..
Jag vet ju mycket väl att det är inget man kan styra över. Vad man nu råkar skicka med för gener till sina barn. Men man önskar ju och hoppas ju in i det sista att det är de bra de fått och inte de dumma hemska elaka som ger smärta och obehag.. Men nu verkar det som att jag gav migrängenen till de små och allergigenen till de stora.. Dumma hemska fruktansvärda jag..
En kompis sa till mej häromdagen att det är nog inte meningen att vissa ska ha 4 barn. Då vi mötte den yngste i en 4 barnsfamilj som har lite problem.. Då sa jag:
-Attans också!! Jag som skulle ha kunnat tänka mej 5!
Då bara skratta hon åt mej och sa att jag visst skulle ha 4 eller 5 eller fler..
Men just nu funderar jag på om jag verkligen är en av dem eller inte.. Om man nu inte kan skicka med nått bättre än så.. Varför ska jag då befolka jorden med en massa ungar som bara är allergiska och har ont i huvudet?? Stackars stackars barn!! De är värda nått mycket bättre än så..

Bilden är tagen av Sven Jonsson,

 han har knäppt så underbart fina bilder på mina barn under de gånger vi träffats i sommar.

Sitter i sängen

med datorn i knät.
Bredvid mej ligger Emilia och ska sova.
Det var längesen nu. Längesen jag hade inspiration att skriva.
Tappade lusten totalt.
Funderade på att aldrig mer återvända hit och startade en ny blogg på ett annat ställe som jag inte heller skrivit så mycket i.
Får se om jag skriver parallelt eller bara på ett ställe..
Eller inte alls..

Det har hänt mycket sedan sist.
Mycket som fått mej att fundera...

Idag har varit en sorgens dag.
Då vi följt "mamma" Ingvor till hennes sista vila..
Mycket tårar, många minnen.. Men också många leende över de härliga minnen som vi har av henne. Hon kommer alltid leva kvar i våra hjärtan.

Ta vara på varandra. Lev i nuet och sprid ett leende där du går fram..
Gårdagen är förbi. Morgondagen har vi inte sett. Så låt dagen idag bli en dag att minnas. Fyll den med kärlek och skratt..