Kom på

att jag kanske inte kan sitta och skriva att vissa inte är menade att ha det antal barn de har..
För visst är varenda liten unge som finns meningen och en underbar liten varelse på sitt sätt..
I detta fall som syftades på här är det väl i stort sett inte barnens fel att det är som det är..
Och däri ligger även grunden till uttalandet..
För att göra det mer bergripligt.
Om mina barn gör uppenbarliga fel. Då säger jag till dem.
Det är inte okej att slå andra, ta saker från andra, skrika åt mej eller slå mej, vare sej hemma eller i affären. Det handlar om ren hyfs och ömsesidig respekt något jag tycker att ett barn likväl som en vuxen ska visa och lär man sej inte det från början så är risken att man får det väldigt jobbigt senare i livet.

Vi tar några exempel:
Låt oss kalla familjens äldsta barn för Lisa.
Det sitter ett gäng barn i sandlådan och leker. Lisa leker lite längre bort men får syn på barnen därborta i sandlådan. Hon tar sats och verkligen rusar fram mot ett av barnen. Och börjar slå på det.. Ett barn som sitter och leker helt utan att ha gjort någonting alls.
Vad skulle du göra då om Lisa hade varit ditt barn??
Jag tror att många av oss i en sådan situation skulle gå fram till barnen ta bort Lisa och titta bestämt på henne och säga: Att sådär gör man inte! Man får inte slå andra! Och jag skulle om inte mitt barn hade slutat helt enkelt lämnat lekplatsen för att verkligen visa att det inte är okej att slå andra.
Men Lisas mamma gör följande:
Står kvar och fnissar lite, samtidigt som hon säger fnissande:
-Men lilla Lisa då.. hihihihi så du gör hihihihi..

Ett liten 2 åring sitter på sin trehjuling. Lisa 5 år för syn på detta.
Hon rusar fram och puttar av den lille som ramlar i backen och slår sej och börjar gråta.
Lisa trampar lyckligt iväg på hans cykel.
Lisas mamma:
Hihihihi, men Lisa då,, Hihihihi, så duktigt du cyklar. hihihi..
Jag kan ju säga att denna gången går jag först fram till lillen på marken, tröstar, tar honom i famn, springer sedan ifatt Lisa. Lyfter av henne från cykeln tar ett stadigt tag om en hennes axlar och tittar henne i ögonen och säger med bestämd röst:
-Så där gör man inte. Lillen hade cykeln först. Man puttar inte av någon. Du är större. Du måste visa hänsyn till de som är mindre.. Du får vänta tills Lillen inte vill cykla längre..
Lisa skruvar på sej och tittar på mej helt likgiltigt.. Medan hennes mamma fnissar ännu mer och säger att så farligt va det väl ändå inte..
Jag släpper Lisa och sätter upp Lillen på cykeln igen.. Och lämnar inte hans sida förräns han inte vill cykla mer..

Ja, ni kanske förstår.. Varför min vän uttryckte sej så att vissa inte borde ha 4 barn.. Då detta bara är två exempel.. Lisa har under hela sin uppväxt haft en mor som sått och fnissat istället för att göra någor radikalt åt saken. Att sedan faktiskt komma och gnälla över hur jobbigt det är tycker jag inte att man kan göra i en sån sitution då man faktiskt själv är den som skapat problemet.. Ett barn som inte får gränser från början som inte lär sej rätt och fel redan som mycket liten blir inte lättare att handskas med som större.. Och om man då som vi tyckte producerar fler istället för att faktiskt uppfostra dem man redan har kan man tycka är lite fel ute..
Jag har 4 barn, hade kunnat tänka mej fler. MEN hade jag känt att mina var ouppfostrade, att de saknade respekt gentemot andra och att de uppenbarligen gav sej på andra stup i kvarten då skulle jag allt tagit mej en funderare över om jag var tillräckligt lämpad som mamma.. Om jag gjorde nått fel.. Om jag i min uppfostran hade brustit någonstans. Alla barn är inte lika. Alla barn behöver ha sitt sätt att bli tillsagda på. Jag sätter gränser. Jag hotar inte mina barn med utegångsförbud eller dataförbud eller vad det nu är om jag inte heller kan fullfölja min hotelse.. För gör ett barn ett uppenbart fel så ser jag inget fel i att det faktiskt kan bli lekförbud eller dataförbud en dag. Och det har det blivit.. Efteratt de fått en förklaring på vad det är de gjort fel. Och de har köpt det. Visst har det varit tårar men de har förstått att nu gjorde jag fel. Men de har känt att nu får jag ta konsekvensen av mina handlingar.. Thats it liksom.. Nu händer detta inte ofta. Väldigt sällan faktiskt.
Då jag försöker att istället leva i en atmosfär av ömsesidig respekt.
Jag älskar mina barn. Mer än något annat på den här jorden. Jag önskar dem bara allt gott i hela världen. Och det är något som de behöver få veta. Varje dag.
Jag involvera mina barn i vårat gemensamma liv. Istället för att jag som vuxen jämt och ständigt ska bestämma saker över deras huvuden så har vi famljeråd. Då vi sätter oss ner och går igenom vad vi alla vill och sedan jämkar vi oss fram till en lösning som alla tycker är bra. Inte lätt alla gånger men de får lära sej att ge och ta. Att det inte alltid kan bli som bara jag vill, utan att de måste ta hänsyn till varandra av de andras önskemål. Jag tror att det gör att de får ett större perspektiv på livet. Att inte hela världen faktiskt bara kretsar runt just bara mej.. men sen älskar jag de dagar då jag kan bara ta ett av barnen och låta hela min värld bara kretsa runt just det barnet.. Där vi bara jag och barnet gör precis exakt det som det önskar denna dag.. Tyvärr blir det alldeles alldeles för sällan men jag önskar och hoppas att det ska kunna bli oftare framöver..

Ojdå.. Det här blev så mycket längre än vad jag hade tänkt.. Jag hoppas att några av mina förvirrade tankar ändå är lite begripliga.. Nu har hon lite brått mammann för att hinna till jobbet i tid.. Kan ju knappast skylla på att jag bloggat.. Det skulle ju va knasigt värre... Så skynda, skynda..