Ibland

Jag klarar mej alldeles utmärkt själv. Och jag har mer eller mindre förstått och accepterat att det är så det kommer att vara.
Fick höra i Malung att detta inte beror på min höga ålder eller utseende utan på att det inte finns så många som vill ha fyra på köpet.
Jag älskar mina barn och jag skulle aldrig någonsin mer byta ut dem mot en man. Det är ingen karl i världen värd. Då är jag tiotusen gånger hellre ensam.
Men ibland.
Som precis nu önskar jag mej en trygg famn att krypa in i.
Där jag får bli hållen om. Struken över håret och pussad på halsen och någon som säger att det ordnar sej hjärtat det kommer bli bra.
Jag begär inte att någon ska kämpa mina strider. Dem är jag stark nog att klara själv. Men just nu önskar jag att jag hade en vapendragare som stod där vid sidan om och bara fanns för mej att luta sej tillbaka mot..