När jag vann

En torsdag i början på maj sprang jag vårruset. Eller sprang och sprang. Jag joggade och gick i snabb takt runt de 5 kilometrarna. 

Tisdagen innan hade Hanna och jag tittat på Vardagspuls när vi hade ett litet break på jobbet. Där sa de att om man sprang vårruset hade man chans att vinna en träningsresa till Portugal. Så jag sa till Hanna att jag skulle tävla. Man skulle skriva en motivering och den kom jag på direkt. 

Min bild och min motivering..

På fredagen hade Emilia klipptid och jsg satt på en soffa på salongen och väntade medan hon klippte sig.

Rätt var det är tittar jag ner på mobilen som jag håller i handen och då finns det en notis där det står: Grattis till @soophiiete från oss på Vardagspuls. Du har vunnit en träningsresa till Portugal....

Jag hoppar upp ur soffan.. Dansar, skrikandes fram till Emilia.

-Jag vann! Jag vann! Mille jag vann resan!!

Jag står alldeles toklycklig och bara hoppar bredvid henne. 

Hon ger mig en ilsken blick via spegeln och nickar mot soffan.

Hmm, jag fattar vinken. Drar mig lite försiktigt bort mot soffan och sätter mig. Men mitt leende är världens största, jag sitter och småfnittrar och jag kan inte låta bli att viska för mig själv..

-Jag vann.. Hihi, jag vann!

När Emilia är klar går jag fram och betalar och tjejen som klippt henne frågar mig:

-Vad va det du vann?

-En träningsresa till Portugal.

Hela salongen jublar och gratulerar mig!

När vi kommer ut spänner dottern ögonen i mig och säger:

-Du är den pinsammaste mamman som finns!

-Åh, förlåt!

-Du hade ju inte behövt dansa och skrika. 

-Nä, det är sant. Det behövde jag ju inte! Men jag VANN! Jag vann!!

Jag ringer mamma och bara skrattar och skriker och frågar om barnvakt. 

Mamma undrar och jag berättar. Aha, vi kollade på Vardagspuls igår (de passade Lilla E så jag kunde springa Vårruset) och såg den tjejen som vann då.. Kommer du i TV ikväll?

Och det gjorde jag!

Och för 3 veckor sedan imorgon åkte jag på mitt livs resa..

Perfekt?

Lade upp den här bilden med text på Insta och fb ikväll:

Och fick följande kommentar:

Allt kanske redan är perfekt.

Och jag tänkte:

Jo, men tjena! Jätteperfekt!

Det fick mig att fundera..

Varför tycker jag så??

Vad är det som inte är perfekt? Vad är det som jag vill ha mer av i mitt liv eller annorlunda? Vad skulle göra det perfekt?

1. Mer pengar, så man slipper att varje månad planera i minsta detalj vad man måste prioritera just då. Så man slipper jaga extrapriser och vända på vart enda öre. Och kan göra lite roliga resor och saker emellanåt. Denna månad står en vinterjacka till Julia högst upp och jeans till Lilla E de hon har är antingen trasiga eller väldigt korta i benen... Du kanske rent av har några svarta el vanliga liggande i storlek 146 el 152 att sälja lite billigt?

2. Någon som älskar mig, bara mig och visar det på ett sunt sätt.

3. Ett barn till, den där lillebrorn Elias, som jag alltid velat ge mina barn fattas.

Hur kan jag då ändra mitt liv för att få det här?

1. Vinna på lotto eller nått.. Nä, skämt och sidor. Jag är undersköterska. Jag älskar att ta hand om mina gamlingar fast det sliter på kroppen. Jag jobbar nästintill heltid. Så mer pengar är ju svårt. Och prioritera och jagar reor och extrapriser gör jag ju. Men jag kanske borde sluta att ständigt oroa mig. Det har ju på något sätt funkat hittills och vi har haft mat på bordet varje dag om än lite tråkig emellanåt.. Och roliga saker kan man ju faktiskt göra ändå. Det behöver ju inte kosta. Bara låta fantasin flöda. Ska verkligen göra en lista med barnen på saker vi kan göra och uppleva tillsammans som faktiskt är helt gratis.. Finns ju hurmycketsomhelst. Du får gärna komma med förslag.

2. Har ju massor med människor i min närhet som älskar mig. Speciellt min underbara fyrklöver. Kan man önska sig mer?? 

3. Hmmm, har funderat på den länge. Med en till skulle jag ju inte längre ha en fyrklöver. Och nu är jag alldeles för gammal och skulle förmodligen inte orka med en massa vaknätter. Får heltenkelt vänta och längta på barnbarn. 

Och jag har min familj, mamma och pappa, syskon, syskonbarn, jag har underbara vänner, jag har dansen och ett jobb med goa jobbarkompisar och gamlingar. 

Och jag bestämmer ju faktiskt själv om mitt liv ska vara perfekt precis som det är. Jag bestämmer ju vad jag ska fylla varje dag med. Det är ju bara jag själv som kan se till att mitt liv är perfekt och att jag är lycklig med det jag har. Här och nu!

Och skulle det finnas saker jag vill ändra på är det ju bara upp till mig själv att göra det.. Ett steg i taget. 

Jag vet att jag inte riktigt är där. Där jag tycker att det är helt perfekt. Hjärtat måste hinna ikapp hjärnan och tvärtom. Men jag vet att jag kommer komma dit. Jag vet att jag en dag kommer kunna se tillbaka och se att allt som hänt fått mig att bli starkare. Jag har varit här förr, jag klarade det då och kan absolut göra det igen. Och det får ta den tid det tar. Det har vänt. Den jobbiga uppförsbacken har börjat plana ut. 

Jag måste bara inse att det faktiskt är så. Och sluta oroa mig för när nästa berg kommer. Att verkligen våga leva här och nu! Lycklig i mitt just nu perfekta liv. 

Huvudet-hjärtat utredningar- hur gick det?

När jag slutade skriva förra gången var jag ju mitt i en utredning om jag hade en hjärntumör eller epilepsi. 

Kan säga att under de månaderna som utredningen på gick var man rätt spak. 

För er som inte vet så fick jag tre gånger på några år åka ambulans för att mitt hjärta börjat slå i baktakt. En läkare som jag träffade efter sista gången. Trodde inte att det var hjärtat utan hjärnan som gjorde att jag krampade i bröstmuskelaturen. 

Det gjordes en röntgen på skallen och där var allt normalt. 

Jag fick sedan göra ett EEG och det var också normalt. 

Fick träffa en annan läkare och hon är mer inne på min linje. Hjärtat som slår i baktakt. Så nu kan inget göras för alla hjärtprover är normala. 

Det är liksom bara att vänta på nästa gång det händer. I början var jag livrädd och vågade inte göra nått ansträngande 

Men när livet tog en vändning och mitt fokus hamnade på att få behålla mitt barn så släppte det. Det blev inte lika viktigt längre.. 

Hände det så händer det..

Och nu när jag var i Portugal körde jag 2-5 träningspass om dagen och jag mådde hurbrasomhelst i hela mig. Förutom lite träningsvärk... 

Jag har fått inse att jag kan inte leva mitt liv med att oroa mig för en massa saker längre. Det tar alldeles för mycket energi och den är det bättre att jag lägger på andra saker som gör att jag mår bra!

Jag kan ju ändå inte påverka om hjärtat får för sig att slå om. Bättre att koncentrera sig på det som jag faktiskt kan påverka. 

I'm back!

Har funderat och funderat...

Ska jag starta om från början med en helt ny blogg, där jag kan glömma det som varit eller ska jag fortsätta på den här gamla och ta itu med allt som hänt det är ju ändå en del av mitt liv...

Så eftersom jag har haft den här bloggen så länge. Det finns så mycket i den som är jag. Som jag älskar. Saker som jag kämpat mig igenom och som gjort mig starkare.. Därför fortsätter jag...

Mitt lyckliga liv rasade samman dagen innan julafton. Det är väldigt få personer som vet vad som hände, jag har inget behov av att basunera ut hela historien men jag vet också att många undrar varför jag inte varit som jag brukar. 

All kärlek byttes ut mot ilska, hat och det var totalt fruktansvärt. Att dagen innan ha känt mig som den mest älskade personen i världen till att bli den mest ruttna och usla människan i världen. 

Allt för att han fick genom en kompis reda på att jag för många år sedan haft sex 2 ggr med en kille som han inte gillade. Det tillhör mitt förflutna. Hade absolut ingenting med honom att göra. 

Men jag ljög visst och var värsta slampan och horan och allt var det nu var jag blev  kallad. Det tog slut. Men han gav sig inte. Han älskade mig ju ändå och lovade att det som varit varit och vi skulle starta ett nytt liv. 

Men, det fortsatte. Han gjorde allt för att jag skulle må dåligt och sista kvällen vi träffades slutade i katastrof. 

Strypgrepp, slag, knuffar i vägg och nerför trappan. (Nu sitter jag här och tårarna flödar, trodde jag kommit över det). Han åkte hem och har aldrig satt sin fot i mitt hem sedan dess..

Det kunde slutat där.. Men polisen kom och det blev en polisutredning som sedan blev nerlagd. Inte för att de inte trodde mig utan i brist på bevis. Han erkände ju givetvis inte utan påstod att jag hittat på allt som hämnd. (Min granne tycker att jag borde få en Oscar för bästa huvudroll om jag nu spelade min rädsla den kvällen)

Lilla E var hemma när detta hände vilket gjorde att socialen måste öppna en utredning på om hon är trygg hemma hos mig eftersom det hände i vårat hem...

I 4,5 månad våndades jag, varje dag såg jag på min älskade unge och undrade när de skulle komma och ta henne ifrån mig. På vårat första möte på soc ville jag ljuga och säga att det inte hänt att jag hittat på allt för att de inte skulle ta henne. Men de tittade bara på mig och sa: Sophie vi har varit med för. Vi ser på dig att det har hänt. Du kan inte ljuga för oss. Och jag bröt ihop. Jag bönade och bad om att jag skulle få behålla henne. Hon är ju mitt liv, mitt allt. Precis som hennes syskon. Ni som känner mig vet att jag lever och andas mina barn. Jag har ensam tagit hand om den där älskade underbara lilla tösen sen hon var 8 månader gammal. Och nu kanske jag skulle mista henne pga att mitt ex flippade ur och gav sig på mig!

Jag höll på att gå sönder, bryta ihop. Varje gång posten kom, varje gång någon ringde på dörren fasade jag för att nu kom beskedet. Nu skulle de hämta henne..

Jag fick lite hopp efter Lilla E's samtal på soc. När de sedan var min tur att komma dit och vår handläggare överöser min dotter med lovord! Och hon säger till mig att jag är en helt fantastisk mamma som uppfostrat en sådan underbar tös och att hon skrutit om henne inför alla sina kollegor. Och hon avslutar med att jag måste tyvärr lägga ner det här fallet. Av egoistiska själ hade jag gärna träffat henne mer men det går ju inte. Det enda jag har kvar att göra är att prata med pappan. 

Trots detta samtal så lever man i ovisshet och ångest till den dagen man faktiskt får brevet i handen. Brevet som säger att Lilla E mår bra hos dig och hon får bo kvar. Jag grät när det kom! Jag gråter när jag tänker på de där fasansfulla månaderna och jag gråter av lycka när jag vaknar på natten och hör hennes lugna andetag bredvid mig...

Efter den dagen trodde jag att mitt liv automatiskt skulle fortsätta som innan, före allt detta, före jag träffade honom och blev upp över öronen förälskad. 

Men där tog jag fel..

Jag drog mig tillbaka, ville inte umgås med mina vänner. Tänkte att det var som han sa. Att alla mina vänner i dansvärlden tyckte jag var sjuk i huvudet och en stor slampa. Att alla pratade illa om mig bakom min rygg. Under Ölandsveckan som jag alltid älskat och som jag verkligen umgåtts och skrattat och tjötat och haft det helt underbart på i 8 år förut satt jag mest intryckt i min husvagn och var rädd att ta mig ut. Danskvällarna var inte alls som de brukade och jag vågade knappt inte ens bjuda upp mina vänner. Jag kände mig mest obekväma och kass. Utom vissa undantag. Med de som visste vad som hänt. Och inte maskeradansen då hade mina vänner fått ur mig ur vagnen och fått i mig några cider och jag lyckades sluta tänka och dansa istället. Men så skulle jag ju inte kunna fortsätta. Jag som typ bara dricker 2-3 gånger om året. 

Jag tänkte lägga ner. Jag tänkte ge upp. Det är bättre att bara låsa in sig. Att bara vara hemma och vara med barnen. 

Men fina Angelina drog med mig på värsta knäppa grejen. Mitt i veckan till Kungälv. Den kvällen under en timme med en och samma kille lossnade det. Han fick mig att känna mig trygg. Han fick mig att på nått sätt se mig själv med andra ögon. Ja, nu vet jag ju inte om han egentligen tycker att jag är nått att ha (på dansgolvet alltså) men nått lossnade och jag kunde sluta tänka och bara sväva fram över golvet. 

Under resten av den kvällen fick jag höra så mycket bra saker om mig själv så jag trodde nästan att någon gått runt och viskat till dem att snälla dansa med henne och säg nått snällt för hon behöver det... Om det nu var så så måste jag tacka den personen som gjorde det.. Att få höra att man är fantastisk av bl.a. några av de personer som mitt ex sagt att de avskyr mig fick mig att börja inse att han bara ville trycka ner mig. 

Min resa tillbaka till mig själv började den kvällen tack vare en timmes dans med en magiker (det är han absolut eftersom han fick min knäppa, konstiga, envisa hjärna att börja se saker i ett nytt ljus). 

Jag har kämpat, det gör jag fortfarande. Rätt var det är kommer tankarna på att jag är usel, att alla baktalar mig och jag inte är värd ett dugg. 

Förra veckan var jag i Portugal. Jag vann den träningsresan genom Vardagspuls och vårruset. En helt fantastiskt underbar resa som fick mig att ännu mer öppna mina ögon. Jag träffade 17 andra helt fantastiskt vinnare. Vilka tjejer! Vilka livsberättelse. Alla är ett levande bevis på att man faktiskt klarar det mesta. Att om man bara har en gnutta envishet och tror på sig själv så kommer man oerhört långt och bra mycket längre än omgivningen tror. Jag satt där på stranden under ett yogapass och tårarna bara trillar ner för mina kinder. Jag vet inte vad som hände men det var så mycket skit som bara for ur mig där och då. 

Jag har haft så svårt att vara jag. Att ens bara tycka om mig själv minsta lilla. Och få höra där att jag är fantastisk, en glädjespridare, stark har fått mig att faktiskt börja tycka om mig själv igen. Jag fick under denna vecka känna mig så älskad, och den gamla vanliga, knäppa, konstiga Sophie tittade fram allt som oftas. Det har bara börjat, jag har lång väg kvar och det är så lätt, känner det redan att de negativa tankarna kommer tillbaka. Men jag kanske trots allt inte är så dum ändå. 

Nu tänker jag ta små lätta steg framåt! Njuta av mina älskade barn, njuta av att känna vinden i håret, njuta av att jag har ett helt liv framför mig som jag faktiskt får välja att fylla med det som jag älskar, (barn, vänner, dans, lite träning).

Och super-singel som härliga Jonna frågade om jag var sista kvällen det kommer jag nog alltid förbli..