Ska jag starta om från början med en helt ny blogg, där jag kan glömma det som varit eller ska jag fortsätta på den här gamla och ta itu med allt som hänt det är ju ändå en del av mitt liv...
Så eftersom jag har haft den här bloggen så länge. Det finns så mycket i den som är jag. Som jag älskar. Saker som jag kämpat mig igenom och som gjort mig starkare.. Därför fortsätter jag...
Mitt lyckliga liv rasade samman dagen innan julafton. Det är väldigt få personer som vet vad som hände, jag har inget behov av att basunera ut hela historien men jag vet också att många undrar varför jag inte varit som jag brukar.
All kärlek byttes ut mot ilska, hat och det var totalt fruktansvärt. Att dagen innan ha känt mig som den mest älskade personen i världen till att bli den mest ruttna och usla människan i världen.
Allt för att han fick genom en kompis reda på att jag för många år sedan haft sex 2 ggr med en kille som han inte gillade. Det tillhör mitt förflutna. Hade absolut ingenting med honom att göra.
Men jag ljög visst och var värsta slampan och horan och allt var det nu var jag blev kallad. Det tog slut. Men han gav sig inte. Han älskade mig ju ändå och lovade att det som varit varit och vi skulle starta ett nytt liv.
Men, det fortsatte. Han gjorde allt för att jag skulle må dåligt och sista kvällen vi träffades slutade i katastrof.
Strypgrepp, slag, knuffar i vägg och nerför trappan. (Nu sitter jag här och tårarna flödar, trodde jag kommit över det). Han åkte hem och har aldrig satt sin fot i mitt hem sedan dess..
Det kunde slutat där.. Men polisen kom och det blev en polisutredning som sedan blev nerlagd. Inte för att de inte trodde mig utan i brist på bevis. Han erkände ju givetvis inte utan påstod att jag hittat på allt som hämnd. (Min granne tycker att jag borde få en Oscar för bästa huvudroll om jag nu spelade min rädsla den kvällen)
Lilla E var hemma när detta hände vilket gjorde att socialen måste öppna en utredning på om hon är trygg hemma hos mig eftersom det hände i vårat hem...
I 4,5 månad våndades jag, varje dag såg jag på min älskade unge och undrade när de skulle komma och ta henne ifrån mig. På vårat första möte på soc ville jag ljuga och säga att det inte hänt att jag hittat på allt för att de inte skulle ta henne. Men de tittade bara på mig och sa: Sophie vi har varit med för. Vi ser på dig att det har hänt. Du kan inte ljuga för oss. Och jag bröt ihop. Jag bönade och bad om att jag skulle få behålla henne. Hon är ju mitt liv, mitt allt. Precis som hennes syskon. Ni som känner mig vet att jag lever och andas mina barn. Jag har ensam tagit hand om den där älskade underbara lilla tösen sen hon var 8 månader gammal. Och nu kanske jag skulle mista henne pga att mitt ex flippade ur och gav sig på mig!
Jag höll på att gå sönder, bryta ihop. Varje gång posten kom, varje gång någon ringde på dörren fasade jag för att nu kom beskedet. Nu skulle de hämta henne..
Jag fick lite hopp efter Lilla E's samtal på soc. När de sedan var min tur att komma dit och vår handläggare överöser min dotter med lovord! Och hon säger till mig att jag är en helt fantastisk mamma som uppfostrat en sådan underbar tös och att hon skrutit om henne inför alla sina kollegor. Och hon avslutar med att jag måste tyvärr lägga ner det här fallet. Av egoistiska själ hade jag gärna träffat henne mer men det går ju inte. Det enda jag har kvar att göra är att prata med pappan.
Trots detta samtal så lever man i ovisshet och ångest till den dagen man faktiskt får brevet i handen. Brevet som säger att Lilla E mår bra hos dig och hon får bo kvar. Jag grät när det kom! Jag gråter när jag tänker på de där fasansfulla månaderna och jag gråter av lycka när jag vaknar på natten och hör hennes lugna andetag bredvid mig...
Efter den dagen trodde jag att mitt liv automatiskt skulle fortsätta som innan, före allt detta, före jag träffade honom och blev upp över öronen förälskad.
Men där tog jag fel..
Jag drog mig tillbaka, ville inte umgås med mina vänner. Tänkte att det var som han sa. Att alla mina vänner i dansvärlden tyckte jag var sjuk i huvudet och en stor slampa. Att alla pratade illa om mig bakom min rygg. Under Ölandsveckan som jag alltid älskat och som jag verkligen umgåtts och skrattat och tjötat och haft det helt underbart på i 8 år förut satt jag mest intryckt i min husvagn och var rädd att ta mig ut. Danskvällarna var inte alls som de brukade och jag vågade knappt inte ens bjuda upp mina vänner. Jag kände mig mest obekväma och kass. Utom vissa undantag. Med de som visste vad som hänt. Och inte maskeradansen då hade mina vänner fått ur mig ur vagnen och fått i mig några cider och jag lyckades sluta tänka och dansa istället. Men så skulle jag ju inte kunna fortsätta. Jag som typ bara dricker 2-3 gånger om året.
Jag tänkte lägga ner. Jag tänkte ge upp. Det är bättre att bara låsa in sig. Att bara vara hemma och vara med barnen.
Men fina Angelina drog med mig på värsta knäppa grejen. Mitt i veckan till Kungälv. Den kvällen under en timme med en och samma kille lossnade det. Han fick mig att känna mig trygg. Han fick mig att på nått sätt se mig själv med andra ögon. Ja, nu vet jag ju inte om han egentligen tycker att jag är nått att ha (på dansgolvet alltså) men nått lossnade och jag kunde sluta tänka och bara sväva fram över golvet.
Under resten av den kvällen fick jag höra så mycket bra saker om mig själv så jag trodde nästan att någon gått runt och viskat till dem att snälla dansa med henne och säg nått snällt för hon behöver det... Om det nu var så så måste jag tacka den personen som gjorde det.. Att få höra att man är fantastisk av bl.a. några av de personer som mitt ex sagt att de avskyr mig fick mig att börja inse att han bara ville trycka ner mig.
Min resa tillbaka till mig själv började den kvällen tack vare en timmes dans med en magiker (det är han absolut eftersom han fick min knäppa, konstiga, envisa hjärna att börja se saker i ett nytt ljus).
Jag har kämpat, det gör jag fortfarande. Rätt var det är kommer tankarna på att jag är usel, att alla baktalar mig och jag inte är värd ett dugg.
Förra veckan var jag i Portugal. Jag vann den träningsresan genom Vardagspuls och vårruset. En helt fantastiskt underbar resa som fick mig att ännu mer öppna mina ögon. Jag träffade 17 andra helt fantastiskt vinnare. Vilka tjejer! Vilka livsberättelse. Alla är ett levande bevis på att man faktiskt klarar det mesta. Att om man bara har en gnutta envishet och tror på sig själv så kommer man oerhört långt och bra mycket längre än omgivningen tror. Jag satt där på stranden under ett yogapass och tårarna bara trillar ner för mina kinder. Jag vet inte vad som hände men det var så mycket skit som bara for ur mig där och då.
Jag har haft så svårt att vara jag. Att ens bara tycka om mig själv minsta lilla. Och få höra där att jag är fantastisk, en glädjespridare, stark har fått mig att faktiskt börja tycka om mig själv igen. Jag fick under denna vecka känna mig så älskad, och den gamla vanliga, knäppa, konstiga Sophie tittade fram allt som oftas. Det har bara börjat, jag har lång väg kvar och det är så lätt, känner det redan att de negativa tankarna kommer tillbaka. Men jag kanske trots allt inte är så dum ändå.
Nu tänker jag ta små lätta steg framåt! Njuta av mina älskade barn, njuta av att känna vinden i håret, njuta av att jag har ett helt liv framför mig som jag faktiskt får välja att fylla med det som jag älskar, (barn, vänner, dans, lite träning).
Och super-singel som härliga Jonna frågade om jag var sista kvällen det kommer jag nog alltid förbli..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar