Måste vara stark

Men det känns som jag inte orkar längre.
Hur mycket måste man gå igenom egentligen?
När har man fått sin dos av livets smällar?
Räcker liksom inte allt som man redan gått igenom?
Jag vet! Det kunde varit värre!
Men det är värre nog just nu.
Jag är mamma, jag kan inte fly.
Jag måste stå här rak och bestämd och jag måste stötta.
Det konstiga är att jag inte varit arg en enda gång.
Och den huvudsakliga frågan som ringer i huvudet är:
Hur tänkte du nu?
När man egentligen är så intelligent och redig i övrigt. Hur kan man tänka så fel?
Jag vet inte! Har ingen aning!
Men min kärlek till barnet ska få oss att ta oss igenom det här!
Jag tänker inte ge upp även om det känns som jag skulle stupa!
Jag säger som jag sa till ett av syskonen när det var det som satt sej i klistret för någon månad sedan.
Jag älskar dej! Men jag gillar dej inte..
Det är två helt skilda saker.
Min kärlek är gränslös finns ingenting som skulle få mej att sluta älska någon av dem. Genom eld och vatten kommer jag finnas där bredvid dem.
Men, att inte gilla dem är en annan sak. Och egentligen är det ju det de gör då som man inte gillar.
Ja, ni kanske förstår.
Kände att min hjärna blev lite förvirrad just precis nu.
Så lika bra att sluta för den här gången.

Gråta

Idag vill jag bara gråta.
Krypa ner under täcket och bara gömma mej för världen och gråta.
Jag vill inte vara stark.
Vill vara liten, vill ha den där famnen, den där tröstande handen som smeker en över håret, rösten som säger:
Det ordnar sej hjärtat.
Men den finns inte.
Jag biter ihop.
Jobbar på.
Skjutsar barn och låter livet rulla på som vanligt utåt sett.
Fast allt är kaos inuti...

Suger

Just nu gör det det.
Fick en chock idag.
Lever fortfarande i den.
Och kommer göra det ett bra tag framöver. Fast chocken kommer väl givetvis gå över i något annat. Vad vet jag inte..
Men varför kan inte livet bara få vara lite lugnt.
Kan man inte bara få vara lite lycklig?
Kan det liksom inte få vara nog någon gång? Räcker det inte med den skiten som man redan har fått gå igenom redan?
Nu kan jag bara hoppas att mardrömmen jag vaknade upp till slutar på bästa sätt..

Vill hoppa

Och skrika!!!

Ibland kommer saknaden sköljande över mej..
Den kommer liksom först som ett stilla droppande.
Tänker lite extra på personen i fråga. Sen blir det mer och mer. Ett stilla strilande.
Och man kan inte låta bli att tänka, undra och fundera. Kika lite extra på fb..
Och sen som imorse bara värsta störtfloden!
Så då kunde jag bara inte låta bli även om jag lovat.
In på mobilen. Leta upp det där bortglömda numret och sen ett litet, pyttelitet mess:
Miss you
Efter en stund kom det:
Miss you to. That's life.
Jag tillbaks:
Mmm, tyvärr..
Bara så inget mer..

Efteråt ville jag bara hoppa jämfota och skrika:
JAG SAKNAR DEJ, JAG SAKNAR DEJ!
Tills jag hade blivit helt slut och hes.

Men det gjorde jag ju inte.
Utan låg bara kvar i sängen och var frustrerad över att livet är som det är..

Besviken?

Ja!
Ledsen?
Ja!
Arg?
Ja!
Besviken på situationen.
Ledsen för att det blev som det blev.
Arg på mej själv för att jag hoppades och hade förväntningar när jag vet hur det ALLTID blir.
Varför skulle det ha varit annorlunda denna gången??
Jä--la PISS!!!

Stor tjej

Idag fick Mille gå själv hem från skolan.
Hon går ju faktiskt i 1an och då är man ju STOR och kan gå själv, så det så!
Och igår när jag gick och hon cyklade var hon redan hemma innan jag hann av skolgården så hennes argument kändes rätt vettiga.
Hon ville gå själv till skolan med men på morgonen är det så mycket bilar som kör hennes skolväg och skulle hon av någon anledning inte komma fram till skolan har ju jag ingen koll alls på det. Så det får vänta något år till.
Nio minuter över ett ringde det på dörren. Hon var så lycklig och stolt när jag öppnade. Så duktig tjej!

Lite dansbilder

Vi var och dansa till Casanovas på Fröjden förra onsdagen.
Här kommer lite bilder som Peter Dottax tog på mej.

Christer och jag

Simon och jag

Det var en toppen kväll, med många goa danser och lite scenhäng.

Henke var ju tillochmed så snäll att han spelade Sofie som extra nummer just bara för att jag satt där på scen med barna.

Och Mille fick deras autografer på sin tröja. Lycka! Hon somnade med den på.

Fast sen var ju mamman så elak att hon tvättade den för den var oerhört skitig så då försvann de nästan. Så nu blir det att skaffa textilpenna och åka på Casanovas igen..