Julia 13 år

Idag får jag ytterligare en tonåring i huset. Fast det känns onekligen som att hon varit där ganska länge. Men jag ska absolut inte klaga det kunde vart MYCKET värre. Änsålänge har jag inte blivit drabbad av allt för många utbrott utan snarare uppbrott. Hon är ju inte barn längre och inte heller vuxen. Fast hon vill allt vara lite äldre än vad hon är.

Ibland vet jag inte var hon ha fått luft ifrån för hon har blivit kaxig och lite uppkäftig men det är inte utan ett leende inombords som jag vissa gånger är tvungen att tillrättavisa henne. Min lilla tysta och försynta tös har börjat visa vad skåpet ska stå och vill göra sin röst hörd i sammanhanget.

Hon har alltid varit liten men naggande go. Redan från start. Hon hade BBs genomtiderna gällaste skrik men som tur var användes det inte allt för ofta.

Hon lärde sej prata rent redan innan hon var 1,5 år men hon pratade bara hemma.

Både på dagis och senare i förskoleklassen dröjde det ett halv år innan hon överhuvudtaget sa ett ord till någon vuxen, följande halvår viskade hon bara.

När hon var 4 år började hon på sin första danslektion alldeles ensam, de första gångerna var jag tvungen att sitta inne på lektionerna för att hon skulle känna sej trygg, sen kunde jag flytta ut och sitta i omklädningsrummet men hon gick ut minst en gång för att kissa, men det var nog mest för att bli övertygad om att jag faktiskt satt där. Efter ytterligare några gånger kunde jag få gå ut och gå undertiden.

Det var med spänd förväntan som jag satt på hennes första föreställning. Skulle hon överhuvudtaget våga gå ut på scen? Jodå, hon var minst av alla när hon äntrade scen, men hon hade det största leendet. Hon fullkomligt strålade. Det var härligt att se.

Jag är så oerhört gald och tacksam att min tös finns här och att hon får fira sin 13 åriga födelsedag. Utan min rådiga och snabbtänkta syster hade hon inte fått göra det.

Jag brukar aldrig stirra upp mej och tappa fattningen, men en dag när Julia var 1,5 år och vi var hemma hos min syster och hennes barn, fick hon en skumtomte. Syrran och jag satt och pratade och Julia mumsade på sin tomte sittande i mitt knä. Rätt va det är blir hon alldeles stilla. Halva tomten har fasnat i hennes hals. Min syster sliter barnet ur min famn, vänder henne uppochner daksar henne i ryggen men inget händer, hon lägger henne med magen neråt över sitt knä och men inget händer då heller, jag tappar kontrollen fullständigt och skriker och gapar att hon måste göra något.

Till slut när min lilla älskade unge är alldeles blå om läpparna och slapp i kroppen har hon lagt henne i sitt knä men huvudet bakåt och stoppat ner fingrarna i halsen på henne och lyckats få ett litet grepp om den hala skumtomten och får ut den. Jag gråter mer än mitt barn som bara kippar efter andan och tittar på mej med sina stora gröna ögon. Jag sitter länge efter och bara håller henne i min famn.

När hon var 6 år drabbades hon av löss. Det gick på skolan och en dag efter att hon kommit tillbaka från sin pappa upptäcker jag att hon kliar sej en massa i huvudet. Jag ser efter och hela hårbotten är full av småkrypande djur och gnetter. Jag gör en behandling på henne men det hjälper inte ett dugg och luskammen tar inte i hennes tunna hårstrån.

Efter 3 behandlingar och en helt uppfrätt hårbotten ringer jag hennes far och säger: Kom hit med hårtrimmen. Han blir lite småttchockad för grabbarna sitter redan med endast 5 mm långt hår. Jag säger åt honom om du så måste raka mej med så ska Julias hår bort. Och så blir det. Först åker mitt hår, när jag står där med 1,5 cm på huvudet är det dax att låta de röda långa lockarna falla. Jag kunde inte stanna kvar i köket och titta. Men när jag från min plats i badrummet hör storebror sitta och skratta och reta henne för att hon ser ut som en kille är det dax att torka tårarna över de fallna lockarna och gå ut och vara mamma.

Jag spänner ögonen i Jacob och säger: Om du skrattar och kallar henne för kille kommer resten i skolan också att göra det. Men om du när vi imorgon gjort henne lite tuff med gelé i håret säger att det är nya modet kommer även de andra tycka det. Så blev det.

Efteratt barna gått iväg på morgonen ringer jag skolan och förvarnar fröknarna. De tar emot henne i kapprummet där även Moa står. Julia hänger av sej alla kläder utom mössan, vänder sej mot Moa och säger: -Det är nog bäst att du sätter dej ner. Moa tycker att hon är lite konstig och undrar varför. -Jo, förstår du, det är nog bäst så. Moa sätter sej, lite frågande ner och då sliter Julia av sej mössan. Moa flämtar. Och Julia tittar på henne med de stora gröna ögonen och säger:-Jag sa ju att det va bäst att du satt ner.

Sen blev hon känd. I hela skolan. Som den häftiga tuffa korthåriga lilla tjejen.

Hon är världens goaste. Snäll och omtänksam. En riktig solstråle.Hon har alltid tyckt om att vara med och hjälpa till. Med allt och nu kan hon både tvätta och laga lite mat själv.

En söndag för någon månad sedan låg det en hög med oviken tvätt i ett hörn i soffan. Hon hade inget att göra så hon satte på TVn och sa: -Nä på det här stället finns det ju ingenting att göra så jag tar väl och viker lite tvätt då.

Om hon var en liten extra mamma åt sin 3 år yngre bror är det ingenting mot vad hon har varit och är åt sin lillasyster. Hon har bytt blöjor, lagar välling, klär på, klär av, fixar hår, hämtar och lämnar henne på dagis. Går ut med henne. Leker med henne.

Och inte för att hon måste utan för att hon tycker om det och lillan så mycket. Och de har så roligt ihop de där två.

Hon älskar att vara med sina vänner, dansa, sjunga och skriver egna låtar. Som de flesta tonåstjejer älskar hon kläder och smink. Min garderob får jag inte ha ifred. Varken på klädfronten eller skofronten.

Hon är helt underbar en riktig pärla som man inte kan finna någon annanstans