Älskad

Idag vaknade jag i det hus som en gång var menat skulle bli mitt hem. Med en stilla doft av ladugård i min näsa och ett varmt litet barn som hoppat ner från sin säng och lagt sej på min madrass tätt intill mej möter jag denna nya dag.

Jag tassade tyst upp och ner på toa. Blev stående en lång stund framför fönstret. Denna vackra vy. Denna underbara plats som jag kommit att älska.
När jag kom tillbaka till Milles rum och var på väg att ta på mej mina skitkläder för en morgon i ladugården ringer telefonen.
Det är Maria:
Hon säger:
-Det är inte långt kvar...
Nu blir det att sätta fart. Mille och jag flyger i kläderna, en snabbtvätt och lite yoghurt, tandborstning och sedan sitter vi i bilen.
Jag kör en väg som jag så många gånger kört förut. Den är inte riktigt sig lik längre. Nyare bättre väg med dubbla körfält. Nya byggen som vuxit upp längs med den.

Det är en vacker morgon. Solen har just börjat letat sej upp över viken.
Jag kan inte riktigt glädja mej åt det vackra. För mitt hjärta är tungt. Vårt ärende är fullt av sorg. Och än en gång ler jag åt minnena men gråter åt verkligheten.

Vi parkerar bilen. Passerar huset där Mille kom till världen. Och fortsätter fram genom entrén, korridoren bort och sedan upp i hissen.
Vi smyger oss in på avdelningen och bort till rum nummer 6. Det är lätt att hitta och vi smyger oss tyst in.

Anders sitter vid sängkanten och håller hennes hand. Han böjer sej fram till henne och berättar att vi är där.
Hon tittar upp. Ett snabbt igenkännande leende sveper över hennes ansikte innan det förbyts mot smärta.
Vi sätter oss ner. Smeker hennes ansikte och håller henne i handen. Och snart blir hon lugn igen.

Hon är en skugga av sitt gamla jag. Denna hemska dumma sjukdom som kallas cancer håller på att ta våran älskade underbara faster Karin ifrån oss.

Under de timmar vi sitter där hinner många minnen passera min inre vy.
När vi skrattat, diskuterar, gråtit, busat, sjungit och dansat runt i kobajset tillsammans. Alla timmar vi mjölkat ihop, täckt silon, fikat, gosat med kalvarna, åkt på utflykter. Vilka härliga minnen!
Jag gör vad jag kan för att göra dessa timmar stilla och lugna för henne. Och jag hoppas i mitt hjärta att hon märker och förstår, att hon hör oss när vi säger hur högt älskad hon är.

Nu är jag tillbaka i köket som jag var med att riva ner. Ja, sen byggdes det givetvis upp igen. Jag sitter och ska just börja spela Fia med Mille och hennes lillasyster Tindra.
På övervåningen sussar lilla Molly sött. Jag hoppas inte hon blir totalt vettskrämd när hon vaknar för sist jag träffade henne var hon bara ett halvår gammal, nu har hon hunnit bli 2 år.

Jag är lite splittrad mina tankar är kvar där på sjukhuset. Mitt skal sitter här med småbrudarna men mitt inre är där och jag håller hennes hand, min tumme ritar cirklar på hennes hud och jag smeker hennes panna..
Mitt hjärta gråter och skriker och undrar varför?? Varför är livet så grymt och orättvist? Varför våran Karin för??

Kära älskade vänner lova mej en sak.
Ta hand om varandra.
Slösa inte bort din dag med vrede och hårda ord.
Le, sprid kärlek och glöm inte att säga:
-Jag älskar dej.