Jag överlevde

 Ja, det förstår ni ju säkert.
Men hjälp vad rädd jag var innan.
Trodde heltklart att jag skulle få en hjärtinfarkt och jag var på väg därifrån mer än en gång.
Att se de som kom ner gjorde ju inte saken bättre.
En del såg ju helt förstörda ut.
Så när det var våran tur, de före var på väg upp och det var jag som stod först ut, då trodde jag att jag skulle svimma på riktigt.
Men jag stålsatte mej och bestämde mej för att nu så..
Jag fick välja plats. Hade mina grabbar på varsin sida om mej, Jake som stöd och Jona för att han ville höra hur mycket jag skrek. Men:
TJI fick han!! För mamman skrek inte.
Hon satt och begrundade utsikten.
Men titta kolla, där bakom skogen bor ju vi!
Tala om att chocka min stackars son.
Sen var vi uppe.
Det var de längsta 3 sekunder jag varit med om.. Vilken väntan.
Och sen...........
Jag skrek inte.
Inte alls faktiskt.

Och jag ska göra det igen. För nu vet jag att man dör j inte. Så jag behöver inte vara så paralyserat rädd när jag står där och väntar. Jag tror att upplevelsen blir annorlunda då.

Jag vet faktiskt inte vad det tagit åt mej.

Vi körde över Älvsborgsbron hem. För det var en bilolycka andra vägen.

Jag körde utan panik! Med öppna ögon! Hyperventilerade inte! Och ingen musik i bilen!

Bara lugnt och fint. Och tittade tillochmed över räcket någon gång ibland.

Det var mer skrämmande att en stund senare lyssna på de tre sista minuterna på OS-semifinalmatchen i herrarnas handboll.

Tala om spännande minuter! Och lycka i bilen när vi vann!!

Jag kanske rent av börja lära mej det här med broar och höga höjder! Skulle ju vara helt fantastiskt i såna fall.

Klätterväggen väntar ju. Jag hoppas att jag får tillfället i år...