Dag 26 – Mina rädslor

Jag försöker att inte gå omkring och vara rädd för saker.
Att oroa sej och vara rädd för att det ska hända barnen, mej, någon annan i min familj eller en kär vän något eller att världen ska gå under är ju ganska onödigt för händer det så händer det ju ändå.
Och då har ju ju bara på grund av min oro och rädsla gjort dagen som jag lever i mycket tristare än vad den skulle ha varit annars. Då hade jag ju inte kunna glädja mej över allt fint jag har och som jag får uppleva fullt ut, för att rädslan och oron skulle finnas där som en svart dimma i bakgrunden.

Jag skulle inte heller kunna låta mina barn växa och bli självständiga, om jag hela tiden skulle vara rädd för vad som skulle kunna hända om de är hemma en kväll ensamma, går till affären själva för att handla lite mjölk eller cyklar till och från aktiviteter själva.
Sen vill jag inte heller kalla mej dumdristig. Jag låter inte Julia gå ensam i mörker. Hon måste ha någon med sej, annars hämtar jag henne. Jacob däremot tycker det är en baggis och så länge det är så så måste jag ju låta honom göra det. Och somna gott på kvällen utan att vara orolig och rädd för att han inte ska komma hem.

MEN, jag har något som jag är fruktansvärt rädd för.
Det är höga broar och höjder i övrigt.
Jag sitter varje år i bilen till och från Öland och hyperventilerar, och tårarna sprutar medans jag kör bilen med mej och barna över bron.
Jag har någon bra musik på som jag skriksjunger till för att inte höra barnens elaka yttringar.
-Åå kolla vad fint!
-Åå vad man ser bra..
Medmera medmera.. De skrattar nästan åt mej för de tycker att jag är så löjlig.

När Anna och jag en gång skulle köra hem från Rörö(ö i Göteborgsskärgård) så skulle vi som vanligt ta tunneln hem istället för Elfsborgsbron.
Jag körde och kom rätt i första avfarten, men var så glad över detta att jag kör fel i rondellen och vips så är jag påväg upp på bron. Jag får panik släpper ratten och blundar. Jo, det är sant. Anna tar ratten och sedan medan vi kör över bron sitter hon och säger:
 Bromsa nu.. Gasa lite. Bra, bromsa, bromsa. Vi tar oss över och jag blundar hela tiden. Livsfarligt jag vet, men frågan är om det hade varit mindre farligt om jag tittat.

Jag har faktiskt kört över Höga Kust bron. Alldeles själv och det var inte alls farligt. Det var mitt inatten och man märkte inte ens att man var uppe i luften för det var så mörkt. Tack och lov för några dagar senare åker vi hemmåt och jag trodde jag skulle dö i baksätet på bilen.

Ja jag har många historier om dessa hemska höga broar. Men jag skulle tråka ut er om jag berättade alla. Eller så skulle ni tro att jag inte är vetig på riktigt och det vore ju synd om ni kom på det.. ;)