Vill inte mer

men jag måste väl..
Vara en stark mamma och följa med.
Sitta och titta på.
Tvingas hjälpa till medans de plågar mitt barn.
Det är hemskt.
Det är fruktansvärt.
Och jag hoppas innerligt att hon inte kommer ihåg hur hemsk jag var när jag tvingade henne att ligga ner i stolen för att de skulle försöka lite till.
Att vicka på tanden som skulle ut.
Hon skrek.
Hysteriskt.
Skrek och sparkade och slog.
Och vädjade gråtande om att få åka hem.
-Jag vill åka hem. Åka hem. Mamma vi åker hem.
Var det enda hon sa.
Men jag lät dem fortsätta. Lite till.
Tillslut efter alldeles för lång tid fick hon som hon ville.
Vi åkte hem.
Och lade oss helt utmattade i soffan alla tre.
Pappa Erik var också med.
Han har tandläkarskräck och inte lär den bli bättre efter det här..
Men nu har vi en ny tid, på fredag.
För lustgas introduktion.
Hon frågade om det bara var för att testa och inget mer.
Jag lovade henne att det är det.
Denna gången.
Men sen är det dags igen.
Men jag vill inte.
Varför måste jag vara stark och säga att vi måste göra det?
Jag inser ju att det måste bli gjort.
Men jag vill inte.
Händer samma sak igen kommer jag ta mitt barn och gå.
Och aldrig komma tillbaks med henne igen.
För jag vill inte.
Jag vill inte se henne plågas mer.
Höra henne gråta och se på mej med vädjan i blicken om att få slippa att bara få åka hem och mysa i soffan.
De hade kunna få dra varenda tand i munnen på mej om det bara hade gjort att hon sluppit.
Ibland är det hemskt.
Ibland är det fruktansvärt att vara mamma, när ens barn är livrädd och har ont och du bara kan sitta bredvid och titta på och inte göra så mycket mer än att klappa henne på magen och pussa på handen..
Och jag känner mej världssämst som lät de plåga henne, som inte tog med henne hem tidigare.

Nästa gång mitt lilla hjärta, då åker vi hem.
Direkt.
Jag lovar.