Igår satt vi här på bloggen och kollade på korten jag lagt ut på Julia och Jona som små.
Julia ser sej själv i uppsat hår och säger:
-Jag kommer ihåg den där frisyren du gjorde på mej när jag var liten.
Jag tittar på henne lite frågande och hon tillägger:
-Gristryne hette den va?
Jag börjar skratta. As-garva faktiskt. Jag kan inte ens sitta rakt i soffan utan lägger mej ner och vrider mej av skratt.
Nu är det Julias tur att titta förvånat. Hon tror väl säkert att jag blivit knäpp på riktigt. Så jag käner att jag måste förklara mej lite:
-Svinrygg menar du, frustar jag fram.
Då förstår hon varför jag skratta.
Och nu har vi rett ut det.
-Det var morfar sa Julia. Han sa ju alltid att det hette Gristryne eller nått.
Så idag berättade vi för mormor.
Som började skratta så tårarna spruta.
Sen berätta vi för morfar. Han skratta gott han med. Och säger efter en stund:
-Grisrygg var det jag kallade den inte tryne heller.
Stackars Julia. Hon har trott fel i 10 år, bara för att morfar skojat lite med henne..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar