Jag fick nästan en chock igår när jag öppnade ett stort vitt kuvert som jag fått på posten. Det var en inbjudan till 1:a föräldramötet på skolan för årets 6 åringar.
Nej, nej, nej.. Inte min lilla bebis. Inte ska hon börja skolan till hösten.
Det går ju inte!! Inte än.
Om 10 år eller så, det kan jag nog gå med på. Kanske.
Sist vi pratade om det sa hon min lilla kloka flicka:
-Mamma, det är bra att jag börjar skolan. Jag får en massa nya vänner. Jag får lära mej saker. Skriva och räkna bättre. Det är väl bra mamma?
Ja, jo, det är ju jättebra.
MEN.. Vem ska jag ha här hemma och gosa med när jag har ledig förmiddag då??
Vi får ju inga mysmorgonar längre..
När jag säger det till henne säger hon att vi kan ju gosa HELA lördagen och söndagen.
Å ja det kan vi ju..
Men det går så fort.
När de väl börjar skolan så svissch så går de på gymnasiet utan att du ens har hunnit tänka.
Jag vill ju ha en bebis hemma.
Kanske själviskt jag vet.
Men en massa sorgligt är det allt att inte ha det längre.
Jag ska verkligen ta vara på de här sista månaderna då jag får ha henne hemma. Innan allvaret börjar och jag inte längre har en bebis i mitt hem.
Jag vet. Hon är det inte nu heller, men sålänge hon går på dagis kan jag ju iallafall inbilla mej det. Det går ju inte sen, när skolan slukar mitt lilla barn.
I 17 års tid har jag alltid haft minst ett förskolebarn hemma. Det är väl inte så konstigt då om jag inte vill släppa henne. Om jag inte vill gå in i en ny epok.
Att inte vara småbarnsförälder längre.
Vad jag kommer sakna det. De där underbara åren. Då de är små. Då allt är så lätt..
En ny bebis kanske vore nått.
En liten kille...
Det var längesen jag hade..
Men just ja. Man måste ju ha en karl också för att det ska funka. Där sket det sej ordentligt. ;))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar