Perfekt?

Lade upp den här bilden med text på Insta och fb ikväll:

Och fick följande kommentar:

Allt kanske redan är perfekt.

Och jag tänkte:

Jo, men tjena! Jätteperfekt!

Det fick mig att fundera..

Varför tycker jag så??

Vad är det som inte är perfekt? Vad är det som jag vill ha mer av i mitt liv eller annorlunda? Vad skulle göra det perfekt?

1. Mer pengar, så man slipper att varje månad planera i minsta detalj vad man måste prioritera just då. Så man slipper jaga extrapriser och vända på vart enda öre. Och kan göra lite roliga resor och saker emellanåt. Denna månad står en vinterjacka till Julia högst upp och jeans till Lilla E de hon har är antingen trasiga eller väldigt korta i benen... Du kanske rent av har några svarta el vanliga liggande i storlek 146 el 152 att sälja lite billigt?

2. Någon som älskar mig, bara mig och visar det på ett sunt sätt.

3. Ett barn till, den där lillebrorn Elias, som jag alltid velat ge mina barn fattas.

Hur kan jag då ändra mitt liv för att få det här?

1. Vinna på lotto eller nått.. Nä, skämt och sidor. Jag är undersköterska. Jag älskar att ta hand om mina gamlingar fast det sliter på kroppen. Jag jobbar nästintill heltid. Så mer pengar är ju svårt. Och prioritera och jagar reor och extrapriser gör jag ju. Men jag kanske borde sluta att ständigt oroa mig. Det har ju på något sätt funkat hittills och vi har haft mat på bordet varje dag om än lite tråkig emellanåt.. Och roliga saker kan man ju faktiskt göra ändå. Det behöver ju inte kosta. Bara låta fantasin flöda. Ska verkligen göra en lista med barnen på saker vi kan göra och uppleva tillsammans som faktiskt är helt gratis.. Finns ju hurmycketsomhelst. Du får gärna komma med förslag.

2. Har ju massor med människor i min närhet som älskar mig. Speciellt min underbara fyrklöver. Kan man önska sig mer?? 

3. Hmmm, har funderat på den länge. Med en till skulle jag ju inte längre ha en fyrklöver. Och nu är jag alldeles för gammal och skulle förmodligen inte orka med en massa vaknätter. Får heltenkelt vänta och längta på barnbarn. 

Och jag har min familj, mamma och pappa, syskon, syskonbarn, jag har underbara vänner, jag har dansen och ett jobb med goa jobbarkompisar och gamlingar. 

Och jag bestämmer ju faktiskt själv om mitt liv ska vara perfekt precis som det är. Jag bestämmer ju vad jag ska fylla varje dag med. Det är ju bara jag själv som kan se till att mitt liv är perfekt och att jag är lycklig med det jag har. Här och nu!

Och skulle det finnas saker jag vill ändra på är det ju bara upp till mig själv att göra det.. Ett steg i taget. 

Jag vet att jag inte riktigt är där. Där jag tycker att det är helt perfekt. Hjärtat måste hinna ikapp hjärnan och tvärtom. Men jag vet att jag kommer komma dit. Jag vet att jag en dag kommer kunna se tillbaka och se att allt som hänt fått mig att bli starkare. Jag har varit här förr, jag klarade det då och kan absolut göra det igen. Och det får ta den tid det tar. Det har vänt. Den jobbiga uppförsbacken har börjat plana ut. 

Jag måste bara inse att det faktiskt är så. Och sluta oroa mig för när nästa berg kommer. Att verkligen våga leva här och nu! Lycklig i mitt just nu perfekta liv. 

Huvudet-hjärtat utredningar- hur gick det?

När jag slutade skriva förra gången var jag ju mitt i en utredning om jag hade en hjärntumör eller epilepsi. 

Kan säga att under de månaderna som utredningen på gick var man rätt spak. 

För er som inte vet så fick jag tre gånger på några år åka ambulans för att mitt hjärta börjat slå i baktakt. En läkare som jag träffade efter sista gången. Trodde inte att det var hjärtat utan hjärnan som gjorde att jag krampade i bröstmuskelaturen. 

Det gjordes en röntgen på skallen och där var allt normalt. 

Jag fick sedan göra ett EEG och det var också normalt. 

Fick träffa en annan läkare och hon är mer inne på min linje. Hjärtat som slår i baktakt. Så nu kan inget göras för alla hjärtprover är normala. 

Det är liksom bara att vänta på nästa gång det händer. I början var jag livrädd och vågade inte göra nått ansträngande 

Men när livet tog en vändning och mitt fokus hamnade på att få behålla mitt barn så släppte det. Det blev inte lika viktigt längre.. 

Hände det så händer det..

Och nu när jag var i Portugal körde jag 2-5 träningspass om dagen och jag mådde hurbrasomhelst i hela mig. Förutom lite träningsvärk... 

Jag har fått inse att jag kan inte leva mitt liv med att oroa mig för en massa saker längre. Det tar alldeles för mycket energi och den är det bättre att jag lägger på andra saker som gör att jag mår bra!

Jag kan ju ändå inte påverka om hjärtat får för sig att slå om. Bättre att koncentrera sig på det som jag faktiskt kan påverka. 

I'm back!

Har funderat och funderat...

Ska jag starta om från början med en helt ny blogg, där jag kan glömma det som varit eller ska jag fortsätta på den här gamla och ta itu med allt som hänt det är ju ändå en del av mitt liv...

Så eftersom jag har haft den här bloggen så länge. Det finns så mycket i den som är jag. Som jag älskar. Saker som jag kämpat mig igenom och som gjort mig starkare.. Därför fortsätter jag...

Mitt lyckliga liv rasade samman dagen innan julafton. Det är väldigt få personer som vet vad som hände, jag har inget behov av att basunera ut hela historien men jag vet också att många undrar varför jag inte varit som jag brukar. 

All kärlek byttes ut mot ilska, hat och det var totalt fruktansvärt. Att dagen innan ha känt mig som den mest älskade personen i världen till att bli den mest ruttna och usla människan i världen. 

Allt för att han fick genom en kompis reda på att jag för många år sedan haft sex 2 ggr med en kille som han inte gillade. Det tillhör mitt förflutna. Hade absolut ingenting med honom att göra. 

Men jag ljög visst och var värsta slampan och horan och allt var det nu var jag blev  kallad. Det tog slut. Men han gav sig inte. Han älskade mig ju ändå och lovade att det som varit varit och vi skulle starta ett nytt liv. 

Men, det fortsatte. Han gjorde allt för att jag skulle må dåligt och sista kvällen vi träffades slutade i katastrof. 

Strypgrepp, slag, knuffar i vägg och nerför trappan. (Nu sitter jag här och tårarna flödar, trodde jag kommit över det). Han åkte hem och har aldrig satt sin fot i mitt hem sedan dess..

Det kunde slutat där.. Men polisen kom och det blev en polisutredning som sedan blev nerlagd. Inte för att de inte trodde mig utan i brist på bevis. Han erkände ju givetvis inte utan påstod att jag hittat på allt som hämnd. (Min granne tycker att jag borde få en Oscar för bästa huvudroll om jag nu spelade min rädsla den kvällen)

Lilla E var hemma när detta hände vilket gjorde att socialen måste öppna en utredning på om hon är trygg hemma hos mig eftersom det hände i vårat hem...

I 4,5 månad våndades jag, varje dag såg jag på min älskade unge och undrade när de skulle komma och ta henne ifrån mig. På vårat första möte på soc ville jag ljuga och säga att det inte hänt att jag hittat på allt för att de inte skulle ta henne. Men de tittade bara på mig och sa: Sophie vi har varit med för. Vi ser på dig att det har hänt. Du kan inte ljuga för oss. Och jag bröt ihop. Jag bönade och bad om att jag skulle få behålla henne. Hon är ju mitt liv, mitt allt. Precis som hennes syskon. Ni som känner mig vet att jag lever och andas mina barn. Jag har ensam tagit hand om den där älskade underbara lilla tösen sen hon var 8 månader gammal. Och nu kanske jag skulle mista henne pga att mitt ex flippade ur och gav sig på mig!

Jag höll på att gå sönder, bryta ihop. Varje gång posten kom, varje gång någon ringde på dörren fasade jag för att nu kom beskedet. Nu skulle de hämta henne..

Jag fick lite hopp efter Lilla E's samtal på soc. När de sedan var min tur att komma dit och vår handläggare överöser min dotter med lovord! Och hon säger till mig att jag är en helt fantastisk mamma som uppfostrat en sådan underbar tös och att hon skrutit om henne inför alla sina kollegor. Och hon avslutar med att jag måste tyvärr lägga ner det här fallet. Av egoistiska själ hade jag gärna träffat henne mer men det går ju inte. Det enda jag har kvar att göra är att prata med pappan. 

Trots detta samtal så lever man i ovisshet och ångest till den dagen man faktiskt får brevet i handen. Brevet som säger att Lilla E mår bra hos dig och hon får bo kvar. Jag grät när det kom! Jag gråter när jag tänker på de där fasansfulla månaderna och jag gråter av lycka när jag vaknar på natten och hör hennes lugna andetag bredvid mig...

Efter den dagen trodde jag att mitt liv automatiskt skulle fortsätta som innan, före allt detta, före jag träffade honom och blev upp över öronen förälskad. 

Men där tog jag fel..

Jag drog mig tillbaka, ville inte umgås med mina vänner. Tänkte att det var som han sa. Att alla mina vänner i dansvärlden tyckte jag var sjuk i huvudet och en stor slampa. Att alla pratade illa om mig bakom min rygg. Under Ölandsveckan som jag alltid älskat och som jag verkligen umgåtts och skrattat och tjötat och haft det helt underbart på i 8 år förut satt jag mest intryckt i min husvagn och var rädd att ta mig ut. Danskvällarna var inte alls som de brukade och jag vågade knappt inte ens bjuda upp mina vänner. Jag kände mig mest obekväma och kass. Utom vissa undantag. Med de som visste vad som hänt. Och inte maskeradansen då hade mina vänner fått ur mig ur vagnen och fått i mig några cider och jag lyckades sluta tänka och dansa istället. Men så skulle jag ju inte kunna fortsätta. Jag som typ bara dricker 2-3 gånger om året. 

Jag tänkte lägga ner. Jag tänkte ge upp. Det är bättre att bara låsa in sig. Att bara vara hemma och vara med barnen. 

Men fina Angelina drog med mig på värsta knäppa grejen. Mitt i veckan till Kungälv. Den kvällen under en timme med en och samma kille lossnade det. Han fick mig att känna mig trygg. Han fick mig att på nått sätt se mig själv med andra ögon. Ja, nu vet jag ju inte om han egentligen tycker att jag är nått att ha (på dansgolvet alltså) men nått lossnade och jag kunde sluta tänka och bara sväva fram över golvet. 

Under resten av den kvällen fick jag höra så mycket bra saker om mig själv så jag trodde nästan att någon gått runt och viskat till dem att snälla dansa med henne och säg nått snällt för hon behöver det... Om det nu var så så måste jag tacka den personen som gjorde det.. Att få höra att man är fantastisk av bl.a. några av de personer som mitt ex sagt att de avskyr mig fick mig att börja inse att han bara ville trycka ner mig. 

Min resa tillbaka till mig själv började den kvällen tack vare en timmes dans med en magiker (det är han absolut eftersom han fick min knäppa, konstiga, envisa hjärna att börja se saker i ett nytt ljus). 

Jag har kämpat, det gör jag fortfarande. Rätt var det är kommer tankarna på att jag är usel, att alla baktalar mig och jag inte är värd ett dugg. 

Förra veckan var jag i Portugal. Jag vann den träningsresan genom Vardagspuls och vårruset. En helt fantastiskt underbar resa som fick mig att ännu mer öppna mina ögon. Jag träffade 17 andra helt fantastiskt vinnare. Vilka tjejer! Vilka livsberättelse. Alla är ett levande bevis på att man faktiskt klarar det mesta. Att om man bara har en gnutta envishet och tror på sig själv så kommer man oerhört långt och bra mycket längre än omgivningen tror. Jag satt där på stranden under ett yogapass och tårarna bara trillar ner för mina kinder. Jag vet inte vad som hände men det var så mycket skit som bara for ur mig där och då. 

Jag har haft så svårt att vara jag. Att ens bara tycka om mig själv minsta lilla. Och få höra där att jag är fantastisk, en glädjespridare, stark har fått mig att faktiskt börja tycka om mig själv igen. Jag fick under denna vecka känna mig så älskad, och den gamla vanliga, knäppa, konstiga Sophie tittade fram allt som oftas. Det har bara börjat, jag har lång väg kvar och det är så lätt, känner det redan att de negativa tankarna kommer tillbaka. Men jag kanske trots allt inte är så dum ändå. 

Nu tänker jag ta små lätta steg framåt! Njuta av mina älskade barn, njuta av att känna vinden i håret, njuta av att jag har ett helt liv framför mig som jag faktiskt får välja att fylla med det som jag älskar, (barn, vänner, dans, lite träning).

Och super-singel som härliga Jonna frågade om jag var sista kvällen det kommer jag nog alltid förbli.. 

Läges rapport

Jag jobbade mina tre dagar förra veckan trots att jag mådde helt kasst.

Gjorde ingenting i helgen. Låg i soffan omringad av tjejerna och Cidde. Vi myste helgen lång. 

Trodde jag iochmed det skulle vara piggare nu och orka jobba. 

Men inte. Har plågat mig igenom två dagar. Är så trött!

Så efter noga övervägande ringde jag och sjukskrev mig resten av veckan. 

Har inte hört något från sjukhuset så ringde dit i fredags. Hon jag pratade med visste inget men lovade att fixa så att min läkare ringer mig på torsdag. Så hoppas att han gör det. 

Hatar att gnälla, hatar att må skit. 

Vill vara pigg och glad och orka med att jobba, ta hand om barn och hemmet och kunna göra roliga saker. Inte bara sitta och glo i soffan hela tiden..

Ångest

Jag har haft en underbar helg hos Cidde. 

Fikat, myst, bio, träffat vänner och kollat på skräckisar. 

Är fortfarande massa trött, mår illa och har ständigt mer eller mindre ont i huvudet. Går omkring med ett stort kaos i det också. Svårt att beskriva och sätta ord på. Men kaos är nog närmast. Allt det känns lättare med Cidde i närheten. Även fast jag ibland bara blir helt stum och tråkig. Bara att ha han bredvid lugnar. 

Men vaknade imorse med värsta ångesten. Löjligt och hur-knäppt-som-helst. 

Men tanken på att börja jobba på tisdagkväll ger ännu mer kaos i hjärnan än vad det redan är. Och stressar mig till tusen. En vecka sen imorgon som jag sjukskrev mig själv. Ja, om de nu går med på att ändra min semester över helgen till sjukskrivning. Det vet ju ingen. Men sen går det ju åt läkarintyg. Och hur förklarar man det? Vem sjukskriver en för kaos i hjärnan? Och försäkringskassan lär väl inte godkänna det. Så det blir väl att bita ihop och stålsätta sig och gå till jobbet. 

Och jag vet. Jag vet att det är hur-löjligt-som-hest. Ja, kanske säkert mycket bättre att jobba än att gå hemma. 

Ska sluta gnälla nu och vara glad över att jag har ett jobb att gå till överhuvudtaget istället. 

Trött tråkmåns

Sitter i soffan. 

Sover och kollar på tråkiga serier. 

Orkar inte ta mig för någonting. 

Är helt totalt slut. Utslagen. Ont i huvudet. 

Jobbade till ett igår och sen klarade jag knappt stå på benen längre. 

Åkte hem och lade mig i sängen. Sov i flera timmar. Det var mörkt när jag vaknade så jag tände en massa ljus och sedan blev jag sittande i soffan tills det var dags för sängen. 

Vet inte om det är fysiskt eller psykiskt som gör att jag är så trött? Beror det på att det är något i kroppen som påverkar eller är det för att jag oroar mig?

Det är svårt att inte låta bli. Fast jag vet så väl att det är dumt. Att oroa sig för något som man inte vet om det verkligen är så. Det gör ju ingen skillnad på vad det är att oroa sig men däremot gör ju oron skillnad för dagen idag. Den blir ju så mycket sämre. Nu svamlar jag visst så jag knappt hänger med själv. 

Hur tråkig är jag inte?

Jag vill vara pigg och jobba. Vet inte om jag orkar imorgon. Det värsta är att man förlorar så mycket pengar, så man oroar sig för hur man ska få nästa månad att gå runt. 

Jag vill diska, städa och göra fint omkring mig. Nu gror det igen. 

Jag vill orka gå ut i det fina vädret.

Jag vill orka göra saker så jag slipper sitta och tänka. 

På torsdag åker jag till vilohemmet à la Cidde. Tar tåget hur trött jag än är. Längtar så efter att bara få ha hans armar om mig. Sova i hans famn. Vakna till hans andetag. 

Är bara lite rädd för att jag ska vara så tråkigt trött så jag inte orkar med planerna. Men jag får väl vara med och sitta i ett hörn och titta på. 

Ville nog för mycket i helgen som var. Måste nog bara inse att jag ÄR en trött tråkmåns för tillfället. 

Lättare sagt än gjort. 

Ska pallra mig upp och diska några glas. Har bestämt mig för att ta lite i taget så åtminstone disken blir diskad idag. 

Läkarbesök

Jag har blivit alldeles för dålig på det här med att blogga. 

Men nu känner jag att jag behöver skriva ett inlägg om mitt läkarbesök. 

Det är många som undrar. 

Många som stöttar och visar kärlek fast de inte vet vad som utreds. 

Det alla vet just nu är att jag inte får köra bil utanför 50 skyltarna. 

Jag fick träffa en överläkare på medicin. 

Han lyssnade väldigt noga på min beskrivning om vad som hänt de tre gånger som "hjärtat slagit om". 

Han frågar om jag är absolut säker på att det är hjärtat. Om jag tagit pulsen samtidigt. 

Och då känner jag:

Han tror inte på mig!

Han är den första som riktigt lyssnat, frågat om symtomen och verkligen verkat intresserad. 

Det syns nog på mig. Att jag liksom gav upp. Att jag inte orkade bli hemskickad med en klapp på axeln. 

Jag gjorde ett litet försök ett sista litet hopp om att bli trodd på. 

-Men alla såg ju. Tillochmed ambulansmännen.

Då tittar han mig djupt i ögonen. Som en gammal morfar som ska säga något viktigt till sitt barnbarn. 

-Jag tror på dig! Du beskriver allt så ingående så det finns ingen tvekan om att jag tror dig. MEN, jag tror inte att det är hjärtat. Man kan inte se hjärtat slå på utsidan. Det är helt omöjligt. Det är något annat. Jag tror på dig och jag ska ta reda på vad det är. Det finns några alternativ. En epilepsi variant som heter Jackson. Eller så har du något som trycker på hjärnan. Ja, alltså en hjärntumör!

Jag bara stirrar på honom. Hjärnan vill inte ta in. 

Han förklara hur Jackson beter sig. Jodå, låter likt.

Han berättar om de utredningar han tänker sig och sedan säger han:

-Ja, eftersom du nu står på utredning så får du inte köra bil. Ser här att du bor i stan så det blir cykel till jobbet.

Då känner jag att det rasar. 

Inte köra bil??? Är han inte klok?? 

-Men jag är ju ensam mamma! Jag måste ha min bil! Hur ska de annars kunna ta sig överallt. 

Nu kommer morfarn (heter det så) fram igen. 

Och eftersom jag inte haft några anfall där jag tappar medvetandet direkt går han med på att jag jan köra innanför 50 skyltarna. Känner jag något så är det bara att köra in till sidan och vänta. Lite svårt om man skulle befinna sig på typ E4an. 

Han gör lite undersökningar. Kollar pupiller, reflexer och sedan går han och istället kommer en sköterska som sätter ett EKG. Han vill kolla det en gång till. Utifall. 

Sen blir jag ensam en stund och poletten har börjat trilla ner. Inte bara den med bilen. Tårarna rinner medan jag klär på mig. Försöker torka dem för nu ska jag ut i korridoren som är full med människor. 

Får komma in till läkaren igen. Han berättar att han skickar remisser på undersökningar och han visar mig journalerna från mina besök efter ambulansfärderna. De stämmer inte alls. Ingen har lyssnat på de exakta symtomen. De bara tror sig ha förstått.  Han säger att det kan bli så. Och att han hellre lyssnar på patienten än journalen. 

Han lovar att han ska hitta felet. 

Det känns tryggt. 

Det sista han säger innan jag går är:

-Ingen bil utanför stan!!

Jag lovar. 

Går därifrån och kan inte hålla tillbaka tårarna. 

Tar lite blodprover och sedan åker jag tillbaka till jobbet. Stortjuter i bilen. 

Möts av Jeanette som utan att jag behöver säga något går raka vägen fram och kramar mig. Jag som hade slutar lipa!! Vi står på toa och jag berättar. Efter en stund byter jag om torkar tårarna och tar ett djupt andetag. Dags att vara proffsig. Jag bestämmer mig för att jag får bryta ihop på lördag. Och jag klarar mig. Jag klarar berätta för Maida och Lena. Jag klarar jobba mina två sista timmar. Eller ja, jag kutar runt överallt och plockar lite här och plockar lite där. Kramar på lite tanter och plockar lite där. Lyckas få maten rätt iallafall. Och sedan är det hemfärd. Har bokat tvättstugan. Så eftermiddagen går. Berättar för Jona. Ringer Julia.  Kör barn till dansen. Handlar. Pratar med syrran och vi kommer fram till att jag väntar med mamma och pappa tills de kommit hem från Vitryssland. Dumt att förstöra deras resa. Jag kör hem barn. Kör fel i första korsningen. Kör fel i andra. Barnen tycker jag är tokig. De har rätt. Min hjärna är någon annanstans. Vill inte berätta för de små. Försöker få tag i Jake går mindre bra. Han vet inget än. Måste ringa innan jag lägger ut det här.  Han ska inte behöva läsa om det innan han vet. 

Bestämmer mig för att se Blacklist. I väntan på det blir det Lyxfällan. Någon gång innan sista budgettavlan somnar jag helt utmattad. Vaknar precis innan Blacklist slutar. Piss också!!!

Masar mig till toan. Borstar tänderna. Ställer klockan. Kastar mig i säng. Somnar på stört OCH sover HELA natten. Så underbart!

Sen det sista anfallet i september. Under en månads tid har jag inte kunnat sova mer än någon timme åt gången. Legat vaken och hjärnan har gått i högvarv. 

Jag går upp. Lovar mig själv att vara stark. Kommer till jobbet. Berättar för Nina. Maida kommer. Vi börjar planera träning under dagen. Inget fel på hjärtat. Nu ska vi börja simma. På onsdag. Klockan 6 innan jobbet. Gymet måste in också. Vi ska bli muskliga och fina till sommaren. Springa vårruset. 

Jobbet går finfint! På min rast ser jag att det fattas tjejer till en bugg och foxxmix-kurs på lördag. Jag pmar CD. Hittar samåkning. Anmäler mig. Bestämmer mig för att inte alls bryta ihop på lördag. 

Städar lägenheten. Köper pizza. Filmmyser med Jona. Kassfilm! Inte läskig någonstans. 

Kan inte sova. 

Åker på kurs och bestämmer mig för inga tårar. Vill ju inte se ut som en vampyr med rinnande smink.

 Klarar mig, dansar och glömmer och har en fantastisk dag trots att jag är helt slut åker jag bara hem och duschar och sedan blir det dans. När jag är hemma pmar jag med Angelina. Bästa fina människa. Hon ger mig hopp. Hopp om att det kanske rent av kan vara  ensam-mamma-förlänge-syndrom. Att kroppen liksom säger ifrån.. För visst är det underbart att vara mamma men det är ju så mycket oro, stress och ingen rast också. Allt ansvar helt ensam. I stort sett aldrig barnledig för när E inte är hemma jobbar jag ju 30 timmar på helgen. I 9 år, har jag gjort det, ja nu hoppas vi på det!! 

På dansen berättar jag för några. Kramas i massor. 

Cidde är enligt honom själv bajsfull. Han håller på att pussa ihjäl mig! Precis vad jag behöver. Underbara man! Dansar och glömmer igen. 

Fikar med Mathilda och Julia. Vi pratar, länge. Jag berättar. De är chockade. Sen slår det slint. Jag börjar skämta. Om anfall, om bölder som växer i huvudet, om peruker (jag ska ha en lång, blond och jag ska jag slänga med håret och leka Hollywoodfru) om hur störd jag är och att vi nu fått det bekräftat iallafall. De tycker att jag är knäpp och visst har de rätt..

Jag är knäpp! Jag är störd! Men jag orkade inte gråta där bland allt folk. Skämta blev liksom lättare..

Medan jag ligger i sängen och skriver detta kommer de igen. Ryckningarna. 

Fast bara några sekunder. Har aldrig varit så kort förut. De andra gångerna har det varat från 20-45 minuter ungefär. Jag hinner ta pulsen. De är inte i takt. Verkar som det stämmer. Inte hjärtat. 

Känns tungt! Känns som en jobbig resa. På ett sätt vill jag inget veta. Det man inte vet har man inte ont av. Men det är ju liksom försent nu på något sätt. För jag vet ju. Att något är fel. Och då är det ju ändå bättre att veta vad som är fel. 

I bästa fall behöver jag vila. Näst bästa behöver jag skaffa en moppe och i sämsta en peruk, fast jag är nog hellre flintis sa jag till Julia. Lättare att dansa då. 

Känner mig även lite arg! 

Varför ska detta hända nu? Nu när jag är lycklig? Nu när jag har världens underbaraste man i mitt liv? Varför kunde inte livet bara få vara bra? Varför måste jag behöva få det nu? NU? Jag fattar inte!! 

Håll tummarna kära du! Håll tummarna att läkarens teorier inte stämmer. Håll tummarna att Angelinas teori är den rätta. 

Tusen tack alla fina ni som stöttar, smsar, ringer, pmar, kramar både via nätet och IRL. Ni är underbara! All kärlek till er!

Och du! Jag ber dig! Skulle du träffa mina föräldrar före mig eller prata med dem innan de kommer hem på tisdag. Säg inget om detta till dem! Låt mig få vara den som berättar.