Ett som jag kom att tänka på rent spontant är:
När jag låg på KK och precis fött Jona.
Stora syskonen ska komma och hälsa på sin lillebror för första gången och jag är rejällt orolig över Julia snart 3 års reaktion då hon under hela graviditeten sagt att hon BARA vill ha en lillasyster. Absolut INGEN pojke. Och vad är det som ligger i den lilla rullsängen och sover så sött? Ja, det är defentivt ingen tös iallafall..
När jag tidigare under dagen ringt barnen och berättat att bebisen kommit ut vågade jag knappt säga att det var en lillebror.
Men när lilla Julia kommer in genom dörren. Tittar hon sej omkring, och säger:
-Va är han? Min bebis?
Jag pekar.
-Han sover där.
Hon rusar fram.
Kikar ner på honom. Klappar honom och säger:
-Min bebis, min bebis..
Jag hade inte behövt vara ett dugg orolig.
Ett minne jag bevarat i mitt hjärta..
Och visst har hon älskat sin bror..
Mina båda mellisar när de var små:
Jona´s kommentar när han såg det nedersta kortet:
SvaraRadera-Jag ser ut som Ove.
Gissa om Anna och jag skrattade. Vi fattade ju direkt vilken Ove han menade. Solsidan-Ove.