Förtrollad

Precis innan vi gick in sa Julia:
-Jag är hungrig. När man går in här blir man kvar länge.
Jag svarade:
-Men jag ska bara kika en snabbis.
Så slogs dörrarna upp och jag träffades av något, vet inte vad. Men jag blev helt förtrollad och mina ben gick av sej själva. Det fanns ingen tvekan nånstans, det var som att de var styrda av någon annan. Rakt fram, jag var som förblindad och det fanns bara just det svarta därborta som existerade. När mina ben stannat sträckte armarna ut sej och tog tag i den. Jag höll upp den och visste att jag var förlorad.
Jag sa:
-Jag måste bara prova den här.
Sen gick jag ett svep genom resten av affären, men inget fångade mej så.
Innan jag ens fått den på mej visste jag. Jag var redan hopplöst förälskad. Det stod mitt namn på den. Jag trädde den över huvudet och visst var det så. Den satt som gjuten, som att de gjort den helt bara till mej.
Julia kom och hon säger det som bekräftar att jag är såld, eller den är såld, nu, till mej..
-Den där är DU.
Kan man bli så lycklig av en liten svart klänning?
Kan knappt bärga mej tills jag får använda den!!
Förtrollad, förälskad. Så löjligt det låter. Men jag blev bara det. Det var som den hade någon magnet i sej som bara drog mej till den. Läskigt! Men absolut megatur för mej!